Utställningen var delvis retrospektiv då de elva verken som visades var gjorda under en period på 10 år. Efter Textilmuseet i Borås visades utställningen på Jamtli museum i Östersund och sedan på Södertälje konsthall. I en mejlkonversation mellan Sten Gauffin på Jamtli museum och konsthallens chef Kristina Möller framgår det att utställningen under någon vecka förvarats utomhus under presenningar pga. akut platsbrist i en övergångsfas mellan två utställningar på Jamtli museum. Det gäller framför allt en större installation i form av ett garnhus. Kristina Möller svarar med att utrymme att ta emot för förvaring innan hängningsdags går att lösa på Södertälje konsthall. I brev till Kristina Möller från Rolf Danielsson, dåvarande museichef för Textilmuseet i Borås står att läsa att utställningen upptar en yta av ca. 400kvm, Södertälje konsthall hade vid denna tidsperiod en utställningsyta på 450 kvadratmeter, vilket var ca. dubbelt så stort som i dags dato (2024).

Öppet tiderna var generösa, under sommarmånaderna måndag – fredag 10 -18 lördag 11 – 14 och från september var det söndagsöppet 12 – 16. Under hängningsvecka var Monica själv på plats, arbetandes 12-13 timmar om dygnet för att installera sina verk, och vid vernissagen berättar hon om sina verk.

Utställningen var väldigt rumslig. I verken växlar hon mellan olika tekniker och tänjer på gränser i arbetsformer med ljud, ljus, rörelse och installation. Jonas Löfventdahl i Göteborgsposten skriver:
Hennes perforerade textilier, ofta okonventionellt belysta, ger vackra skuggspel som får utställningen att lyfta. Inspirationen hittar hon överallt.  – Jag ser tyger och textilier runt omkring mig och får idéer om hur jag vill ändra det, göra om det. Ljuset och luften kommer nog från mitt norrländska arv. Monica Nilsson vet själv inte om hon ska kallas textilkonstnär eller ljuskonstnär, helst vill hon gå över gränser och inte fastna in något fack.

De textila materialen beskrivs ofta som plastiga, i form av polyester, perforerad och bemålad monolen, syntetorganza, tyll. I ett av verken Flickan ovanpå inspireras hon av Marilyn Monroes klassiska scen från filmen med samma namn. Ett roterande maskineri med en fläkt får en discokula med en vit plisserad kjol runt sig, att blåsa upp. I ett annat verk placerad i ett hörn, är en TV apparat invirad till en boll. I många lager grön tyll står den och lyser upp sin energi, likt en planet.

Så här beskriver Maja Hammarén för Mitt i Södertälje känslan av att besöka konsthallen i julihettan under utställningens gång:

En trappa upp finns konsthallens svalka. Och en utställning som andas sval jämtländsk kväll – mitt i hettan. Märkligt är att stiga in i konsten helt utan ramar. Kliva rakt in från gågatan, för att söka skugga från solen över centrum.

Monica Nilsson är född i Östersund och utbildad vid Jämtslöjds Kvinnliga slöjdskola, Textil institutet, Konstfacks textila linje och Fachhochschule i Hamburg. Hon var vid tiden för utställningen representerad i Södertälje kommuns samling med verket Inte på humör, ett textiltryck inköpt 1979. Utställningen gick sedan vidare från Södertälje till Ronneby.

Källor: Konsthallens arkiv. Text och sammanställning Anneli Karlsson