Konstnärerna har stigit ner från sitt elfensbenstorn och blivit en människa bland andra människor, verkande i tillvaron på samma villkor som övriga medborgare och därför delaktig av en utveckling som är gemensam för hela samhället. 

I och med denna förändring blev det konstnärens uppgift att först och främst skapa en konst som fungerar utåt, mot samhället, en konst som uttrycker den verklighet landet lever i, och med ett budskap som kan förstås och upplevas av så många människor som möjligt. När det gäller bildens utformning har öppenheten och sökandet varit nödvändigt och stimulerande ingredienser för att pröva sig fram mot en konst som “fungerar”. Detta har i sin tur resulterat i den mångsidighet vi idag kan se i den kubanska konsten. Fidel Castro har sagt: Konsten måste vara inom räckhåll för folket för att kunna förstås och upplevas av dem. 

Kubas konstnärer ser som en viktig uppgift att försöka gestalta det som är specifikt kubanskt. Detta gäller både den revolutionära konsten, vardagsrealismen och den konst som bygger på gamla tiders myter och sagor med afrokubanskt ursprung. När det gäller det sistnämnda området finns en rik källa att ösa ur med många uttrycksmöjligheter och en myckenhet av poesi.

Ur “Konst från Cuba” av Birgitta Dannfelt-Haake, 1975