Who killed Kabila?
Bakgrund och programförklaring av tidskriften Chimurenga

”Mboka epanzani sango eeeh eh Mboka epanzi ngai sango balobi, akoti lopitalo eh balobi, ba Moni ye nga Ngaliema eh balobi, akende Bruxelles oh balobi, ba Moni ye na Anvers oh balobi, akende Paris eh balobi, ba Moni ye na Geneve balobi, akende na America eh parti etat, efuteli ye ticket oh”

”Staden sprider rykten om mig. Ryktena säger: Han är på sjukhus. De säger: Han har setts i Ngaliema. De säger: Han har åkt till Bryssel. De säger: Han har åkt till Antwerpen. De säger: Han har åkt till Paris. De säger: Han har setts i Genève. De säger: Han har åkt till Amerika; han har fått sin biljett.”

”Les Rumeurs”, av Franco et Le TP OK Jazz

Den 16 januari 2001, mitt på dagen, hörs skott i Palais de Marbre, president Laurent-Désiré Kabilas residens. Vägen som gränsar till palatskomplexet, vanligtvis stängd efter kl 18 med en enkel bevakad avspärrning, är blockerad av stridsvagnar. På Ngaliema-sjukhuset i Kinshasa landar en helikopter och en kropp inlindad i blodiga lakan lastas av. Patienter och umbärlig medicinsk personal evakueras och sjukhuset omringas av elitförband. Ingen släpps in eller ut. RFI (Radio France Internationale) rapporterar om en allvarlig incident i presidentpalatset i Kinshasa. 

Rykten, den viktigaste informationskällan i den kongolesiska huvudstaden, sätts i rörelse. Nyheter sprids som löpeldar i staden. All kommunikation utsätts för störningar. En jeep utrustad med raketgevär tar position utanför Starcel, landets största mobiloperatör. På RTNC (Kongos statliga radio och tv) fortsätter programmen som vanligt tills överste Eddy Kapend dyker upp på skärmen, med tärda ögon och torra läppar, och med en torr och auktoritär ton beordrar militären att hålla trupperna lugna och att stänga landets gränser. Han ger ingen förklaring. Han lovar att återkomma, men syns inte till förrän mycket senare, den 23 januari 2001, då han fångas på bild i hedersvakten på president Kabilas offentliga begravning.

Ett kommunikationskrig utbryter. Representanter i Bryssel, Paris, London och Washington citerar trovärdiga källor i Kinshasa och tillkännager att Kabila har mördats av Rashdi Muzele, en av presidentens livvakter. Kinshasa bekräftar skjutningen men säger att Kabila bara blev skadad och vårdas på sjukhus utomlands. Zimbabwe, en viktig allierad till den kongolesiska regeringen, tillkännager dödsfallet men drar sedan tillbaka uttalandet. Den 18 januari 2001, i direktsänd statlig tv, tillkännager den kongolesiske kommunikationsministern, Dominique Sakombi Inongo, att Mzee Laurent Desiré Kabila avlidit samma dag (18 januari 2001) på ett sjukhus i Harare, Zimbabwe.

Den följande officiella utredningen misslyckas med att peka ut en ensam misstänkt. 135 personer – inklusive fyra barn – arresteras och förhörs inför en specialtillsatt militärtribunal. Den påstådda upprorsledaren, överste Eddy Kapend, och 25 andra döms till döden i januari 2003, men avrättas inte. Av de övriga svarande fängslas 64 personer, med domar på sex månaders till livstids fängelse, och 45 personer frikänns.

Les Rumeurs

Så, vem dödade Kabila? Nästan 15 år senare fortsätter rykten att spridas. Bland de misstänkta finns den rwandiska regeringen; fransmännen; libanesiska diamanthandlare; CIA; Robert Mugabe; angolanska säkerhetsstyrkor; apartheid-erans försvarsstyrkor; politiska rivaler och rebellgrupper; Kabilas egna kadogos (swahili för barnsoldater); familjemedlemmar och, slutligen, musiker.

Geopolitiken berättar sin egen historia; händelsen skedde mitt i det så kallade afrikanska världskriget, en konflikt som involverade en mängd regionala aktörer, i första hand Rwanda, Uganda, Burundi, Angola, Namibia och Zimbabwe.

Hur skriver man då den här historien? Hur skriver man historia när den officiella ”sanningen” i sig är misstänkt; när rykten har ersatt fakta som den mest tillförlitliga formen av kunskapsproduktion; när kunskap bara kan vara tillfällig, preliminär och situerad; och när man möts av en kakofoni av röster och en mångfald av berättelser.

Den kan inte, verkar det som, berättas som en enda historia. Författaren Chimamanda Adichie har varnat oss för ”faran med en enda historia”. Våra liv, våra kulturer, våra historier, säger Adichie, är sammansatta av många överlappande historier. Adichies idé är varken ny eller unik. Under 1900-talet blev ”den enda” måltavla för filosofiska attacker, mer eller mindre sofistikerade sådana, inklusive liberala ursäkter för pluralism inom politik och kunskapsteori. 

Men, vilket nutida historia tydligt har visat, i dessa ideologier finns det ofta absolutheter kvar, om än i omvänd form: demokrati, individualitet, samvets- och etisk frihet (delvis nedärvt); i de mänskliga rättigheternas diskus, myndigheternas absoluta auktoritet, totalitet, ortodoxi och det högsta goda som de motsätter sig.

Kraften i en fristående historia

Vi föreslår ett annorlunda förhållningssätt, som utgår ifrån Fred Motens ”radikalisering av singulariteten”, där vi omedelbart och vanvördigt omfamnar den enskilda historien. Vem som dödade Kabila är inget mysterium.  Det är inte A eller B eller C. Utan snarare A och B och C. Alla alternativ är både sanna och nödvändiga. Det är just sammanflätningen, att alla dessa individer, grupper och förhållanden kommer samman och konvergerar, just en dag, inom historiens divergerande kurs, som resulterar i händelsen.

För oss är det inte en fråga om att presentera en massa olika historier utan snarare om att hitta ett medium som är förmöget att fånga händelsens radikala singularitet i sin helhet, en helhet som reser sig ur de sociala landskap som talar till något större än enskilda, ibland fantasifulla, historiska fakta, rykten och misstankar. I dem alla finns ett korn av sanning.

Substansen och energin i en enskild händelse eller person omvandlas när de träder in i det sociala rummet som de i sin tur omvandlar. Så, vilken form, vilken ”kon-formitet” kan den här radikaliserade singulariteten anta? Hur kan denna typ av ”kon-formitet” gestaltas utan att anpassas till vare sig totalitarism eller liberal pluralism? Vilken terminologi och teknologi lämpar sig för den särskilda form av förening som insisterar på att dela upp och dela med sig.

Metod efter Franco

Vi har kapat ett nummer av vår panafrikanska kvartalstidning, The Chronic, och omformar den till att berätta en enda historia. Vi har bjudit in författare, konstnärer och tänkare från länder direkt inblandade och indragna i händelserna kring Kabilas död (Kongo-Kinshasa, Rwanda, Uganda, Zimbabwe, Angola och en deterritorialiserad enhet kallad AFDL) för att skriva en historia: mordet på Kabila. Utgångspunkten är själva händelsescenen för skjutningen. De medverkande presenteras inför en sekvens av händelser som direkt leder till och följer på Kabilas död, och bjuds in att ”hitta sig själva” inom den. Det handlar om att skriva lönnmordets skådespel, bland gatans rykten, jordnära politrick och lokala och multinationella styrkors opportunistiska agendor, från det samtida och från deras unika position, plats och perspektiv. 

Detta redaktionella projekt använder sig av musiken som kontext och paradigm för skrivandet. Vi tar på allvar påståendet om musik som socialiserandets paradigmatiska medium i Afrika och i den afrikanska diasporan, liksom Wole Soyinkas argument att musiken under den koloniala eran ”aldrig splittrades som källan till förnyelse för kontinentens kulturella vilja”. Vi inspireras av storbandsjazz som spelar som Ellington spelade, orkester som är instrumentet, instrument som blir orkester, båda förlängningar av den enda, delade och överflödande kroppen-som-blir-kött. Vi använder oss också av Fela Kutis long-song, en typ av multirörelse som kombinerar instrumentala och vokala sektioner, i regel spelad av ett stort band och som byggs upp som en drivande politisk kraft snarare än som en serie av toner.

Den enstaka historia vi skriver lånar dock allra närmast från sebene – den snabba, mestadels instrumentala delen av en låt som framför allt förknippas med Franco (Luambo Makiadi), men som förlängdes till sångform i Zaiko Langa Langas era (ett slags ledare för den tredje generationen av modern kongolesisk musik – varje generation representerar viktiga stilistiska skiften i musiken). Vanligtvis består en sebene av huvudgitarristens korta loopade fraser med variationer som stöds eller vägleds av rop av en atalaku (orkesterledaren) och en drivande virveltrumma. Under ett liveuppträdande kan sebenesektionen vara i 30 minuter eller längre beroende på huvudgitarristens improvisationsförmåga och atalakuns fantasi.

För att framhäva sebenedelen introducerade Zaiko flera förändringar av låtstrukturen, framför allt att olika huvudsångare alternerade mellan verserna i en låt. Det är ännu en influens i vårt mångröstade förhållningssätt.

Men musik formar bara inte vårt skrivande, det är också dess stoff. Modern kongolesisk musik är känd för sina fraktionsbildningar. Alla större band upplöses förr eller senare i många nya konstellationer – något som i Kinshasa kallas för ”dislocation” [Se bild nedan], och som antropologen Bob White översätter som ”splintering” (”splittring”). Den mest våldsamma delningen i kongolesisk musikhistoria är kanske den som rör Wenge Musica, de som anförde den fjärde generationen. Wenge Musica splittrades i grupperna Maison Mere (som leddes av Werrason) och BCBG Les Anges Adorables (JB M’Piana) under 1997, i början på ”Mzee” Kabilas regim. ”Dislocation” används ofta metaforiskt som ett namn på det stora kriget (med sina konkurrerande fraktioner, särskilt under perioden 1998–2002), eftersom konflikten mellan Werrason och JB M’Piana delade Kinshasas familjer och affärsliv, liksom kyrkor, i två stridande läger – Maison Mere och BCBG.

Översättning från engelska av Göran Dahlberg och Adam Yngvesson