1977 bosatte han sig i Södertälje. Han var först bosatt i stadsdelen Ronna, sedan i en villa vid Östergatan i stadsdelen Grusåsen. Under 1980-talet flyttade han ner till Skeppehult i södra Östergötlands skogar, för att sedan återvända till Mölnbo där han tillbringade sina sista år. Trots sin genuina bakgrund i storstaden Stockholm kom sällan stadsmiljön till uttryck i hans konst. I stället var det naturskildringarna, minnesbilderna från sina vandringar i de natursköna, ännu orörda, skogarna i Vårdinge och utflykterna på Långsjön, återgivet på ett realistisk idylliskt besjälat sätt, som kom att bli ett av hans uttryckssätt. Detta i kontrast till hans naivistiskt präglade bilder och personliga gåtfulla porträtt. Inte sällan gav han uttryck för känslan av det okända riktat mot det svenska folkhemmets idyll, där han med utgångspunkt i symbolik, överlät till betraktaren att utifrån egna synintryck och erfarenheter tolka bildens budskap. Ett annat av Bengts. uttryckssätt var kurbitsmåleriet, förknippad med en genuint svensk förgången tid, ofta med verser i gammelsvensk stavning hämtade från Gamla Testamentets Höga visan. Bengt var en jordnära, klart undervärderad, mångsidig konstnär. För honom var konstutövandet naturligtvis en inkomstkälla, men det var även viktigt för honom att veta att hans tavlor, stenar och målade möbler kom i, som han såg det, rätta händer. När detta skedde kände han sig mer nöjd och glad åt försäljningen.

Text: Kenneth Nygren