SILVER RIGHTS föreslår en möjlig väg framåt för aktivism och urfolksrättigheter. Kamperna möter samtidskonstens språk och kanon. Jag vill hävda att SILVER RIGHTS förkroppsligar detta.
Elena Mazzis konstnärskap drivs av nyfikenhet och en vilja till att skapa nya allianser, om de så handlar om institutionella relationer eller om att skapa livslånga vänskaper.
SILVER RIGHTS är ett projekts vars konstnärliga immateriella rätt delas mellan den andliga ledaren Mauro Millán, konstnären Eduardo Molinari och Elena Mazzi och är därmed inget undantag i Elena Mazzis praktik. Projektet samlar flera konstinstitutioner: ar/ge kunst i Bolzano, Italien, Södertälje konsthall och BIENALSUR i Argentina samt museet Castello di Rivoli – Museo d’Arte Contemporanea i Italien. Tillsammans presenterar museerna och biennalerna SILVER RIGHTS för en bredare publik som en utställning, en bok och som del av en museisamling. Under den pågående Covid-19 pandemin lyckades Elena Mazzi genomföra ett projekt som spänner över kontinenter, länder och världar just på grund av hennes stora globala nätverk inom konst och konstaktivism.
Även om Elena Mazzi är känd för besökare av biennaler och internationella residensprogram så är hennes konst inte särskilt visuellt igenkännbar. Hennes arbeten är processorienterade och därför väljer hon precis de material och de abstraktioner som ett särskilt projekt behöver. SILVER RIGHTS är inget undantag.
SILVER RIGHTS är sprunget ur de många lagren av marknadsföringshyckleri inom kultur och företagande som Elena Mazzi stötte på medan hon arbetade med ett konstprojekt i Treviso, Italien, en plats som också är hemmet för det företag som blivit känt som “The United Colours of Benetton”. Många känner igen företagets multikulturella reklamslogans, inte minst genom reklamfotografen Oliver Toscanis berömda fotografier av etnisk mångfald i märkets färgglada design. Under sin tid i Treviso blev Elena varse hur företaget finansierade medparten av stadens kulturliv men också hur de progressiva budskapen blandades med det lokala kulturlivets totalt ekonomiskt beroende och en rädsla för att störa sig med bidragsgivaren. Problemet fick sin gestaltning då det visade sig att det utåt sett progressiva företaget låg i en svårlöslig juridisk tvist kring jordrättigheter kopplade till urfolksrättigheter i Patagonien. Patagonien är ett landområde i Argentina. Patagonien är också den fysiska manifestationen av den natur som är Mapuchefolkets hem, ett folk som delar sitt andliga hem i det land som sträcker sig mellan de två länderna Chile och Argentina.
Under en resa till Patagonien kom Elena Mazzi i kontakt med ett museum i Leleque, ett antropologiskt museum som ägs av, och är skapat av familjen Benetton. Museet beskriver Mapuchefolket och dess kultur som endast en del av det förflutna. Genom att mytologisera Mapuchefolket som en del av det förgångna fråntas gruppen möjligheten till en egen agens i att förmedla sin – högst levande – kulturarv. I installationen på Södertälje konsthall används museet i Leleque som en symbol över hur företag och kultur i vår tid på ett omedvetet vis fortsätter att kolonialisera folk, platser och kulturer.
SILVER RIGHTS ställer sig sida vid sida med Mapuchefolkets tradition genom att använda sig av muntligt berättande i utställningen. Men här är berättandet producerat genom noggrant skrivande och välavvägda inläsningar och med den senaste ljudtekniken till hjälp. Juvelerna och flaggorna som avslöjas i utställningen för den som gör den fullständiga ljudvandringen i installationen står i direkt relation till det visuella koderna i Mapuchefolkets kultur. Andemeningen: västerländsk kultur ska inte backa i dialogen med urfolkens historiska och samtida praktiker och kultur.
SILVER RIGHTS handlar om att drömma med öppna ögon och öron. Om att uppmuntra dig till att lära om de urfolksrättigheter som kanske finns nära dig. Och om en förståelse för att urfolkskulturernas bilder och berättelser om jorden tillhör oss alla samtidigt som de ibland används av andra för personlig vinning. SILVER RIGHTS vill få oss att förstå att kamperna kring hur vi ska finna en väg framåt för delad kulturell utveckling är en möjlighet och skyldighet som tillhör oss alla.
Joanna Sandell, chef Södertälje konsthall