Aalto-utställningen kom med frakt från Linköping den 20 april. Riksutställningars intendent Gösta Salén kom för att hjälpa till med hängning, samt för att stanna under vernissagen. Det råder klara direktiv från Riksutställningar; 30 affischer med påtryck erhålles gratis. En svarskupong för beställning av affischer ska skickas in. Har konsthallen detaljfrågor hänvisas man till att ringa Irma Ylönen på Riksutställningar. Ulla Beskow skriver i ett brev daterat den 10 maj 1971, till konsthallen. ”När utställningen ”Alvar Aalto” avslutas ber vi er låta packa in den. Den 25 maj på morgonen kommer en möbelbuss och hämtar utställningen f.v.b. till Stockholm. Vi ber att någon ansvarig person finns närvarande samt även någon av vaktmästarpersonalen, som kan hjälpa chauffören. Redovisningssedel bifogas.”.

Vad gäller utställningen om frimärket som bild finns inget dokumenterat för eftervärlden.

Alvar Aalto – ett vänporträtt

Det är gammal tro att finnar kan trolla. Jo, nog är det så. Kalevalas hjältar kan sina sejdord, sina runor, sina goda galdrar. Väinämöinen, den vise sångaren, Ilmarinen, mästersmeden, Lemminkäinen, den ”ömselynte”. Det finska geniet, nu som i sagan: Sibelius, Gallen­Kallela, Aalto. Trollkarlar, vuxna ur finsk mark flyger de ut över världen.

Vad är det finska geniets hemlighet? Märgen, styrkan och vekheten. Sången, skogarnas sus i blodet, hårdhet som går över i ömhet. Äkthet. Ett naturens fenomen, plötsligt, oförklarligt, eller bara en utstrål­ning av det finska folklynnets sällsamma begåvning. Om det över huvud taget går att beskriva geniet. Det går nu heller inte att beskriva Alvar Aalto. Skiftande, älskvärd och charmerande när han vill, oberäknelig och vansklig när det faller honom in, ”ömselynt”. Medlem av Finlands akademi, världsvan, världsbekant, suverän; umgås med samma lediga elegans med påvens kardinal, med ”pojkarna Rockefeller” och flickorna på Paris bordeller. Tusen och en är historierna om honom. Något har han därvid kanske själv bidragit, misstänker man, för han har den urfinska förmågan av fabulering.

En diva? Utan tvivel, som de flesta genier. Men i motsats till många av de uppblåsta genier som världen serverar på bricka äkta alltigenom. Lika äkta i sin art och sin konst som en riktig spansk tjurfäktare. Liknar en sådan på många sätt, förresten. Man kan reta sig på hans later, hans nonchalans, men man kan inte undgå att älska honom.

Alvar Aaltos arkitektur skall andra här beskriva och analysera. Jag skall bara göra ett försök att leta fram några trådar som leder från mannen till verket. Vad är det som ger Aalto hans särställning bland vår tids storheter inom arkitekturen? Bland annat de enkla medel han rör sig med. Och formens musikaliska rytm. Medan andra spelar med saxofon och slagverk är Aalto trogen sin finska kantele. Trä, nordens björk och fura, mursten av tegel är hans material. Som han behandlar suveränt, så som ingen annan. Betong också, självfallet, men egentligen mest som materia för konstruktionen.

Aalto vistades några år i USA, som vi vet. Kunde där ha blivit hur stor som helst, biggest in the world kanske. Men ledsnade vid all modern bråte, överflödet av utbud i material och teknik, allt det omänskliga, det granna, det glänsande och slickade, längtade tillbaka till den finska kärvheten. Och blev på den grunden världsmästare. Med rätta har Alvar Aalto kallats en av vår tids stora humanister. Människan – ”den lilla människan” brukar han säga – står alltid i centrum då han bygger. Hans arkitektur är aldrig självhävdelse eller självändamål, är gjord att tjäna utan svek, manligt, måttfullt och lugnt. Men med en finkänslighet och ömhet, som måste haft sin rot i hjärtat innan handen tog vid.

Hakon Ahlberg

Källor: Konsthallens arkivmapp, sammanställt av Anneli Karlsson