Att lyssna på Hasse Perssons visningar på konsthallen var stor underhållning, inte minst med tanke på hans personliga inblick i USA:s olika världar. Han berättade lite skämtsamt att han själv kvoterades in inom gruppen ”Eurotrash” i insläppet på Studio 54. Bilderna därinne i det skumma ljuset är som frusna ögonblick, kroppar i trance, i en suggestiv dimmig rörelse, som cigarettrök. Den ena gästen mer spektakulärt utklädd en den andra. Dansande, festande människor, blickarna distanserade. Discots intention var att skapa en blandning av människor. Den tidens stora kändisar var naturligtvis där. Andy Warhol, Mick och Bianca Jagger, Debbie Harry för att nämna några, men listan kan göras lång. ”Hasse Persson uppskattar att han i sin ägo har en million negativ och inte behöver ta några nya bilder. Han har en stor uppgift framför sig-att gå igenom alla dessa mängder av negativ.”.

Studio 54 var ett av de undersökande bildjournalistiska uppdrag Hasse Persson tog på sig vid sidan av jobbet som Expressens bildjournalist. ”Med hela världen som arbetsfält kommer hemstaden under 1967-1990 att bli New York”. Med närmare 50 års erfarenhet av att skildra Amerika ger han en insiktsfull bakgrund till dagens USA. Utställningens andra titel Americana syftar på det begrepp som tar fasta på fenomen som fötts i USA och som sedan spridit sig ut över världen. I de bilder som visades på konsthallen kunde man möta de allra fattigaste Afroamerikaner i Misisippi trakten. Platser där knappt någon vit människa satt sin fot. Bilder från starten på Martin Luther Kings ”Poor People Campaign ” från 1968.

Närgånget med kameran skildrar han det rasistiska Ku Klux Klan. De ansikten som döljer sig under huvorna. Till synes vanliga amerikaner. En närskådning av de båda republikanska presidentkandidaterna Richard Nixon och Ronald Reagan mötte konsthallspubliken, och bilder på nedskräpad strandkultur. Porträtt på kända amerikaner, som den brett leende Dallasstjärnan – J.R., skådespelaren Larry Hagman i upprepad form och röd cowboyhatt. Ett tidigt svartvitt porträtt av en desto mer moloken Bob Dylan prydde entrén.

Källa: Konsthallens arkiv, texter av Kristina Möller. Text och sammanställning: Anneli Karlsson