Denna ”brunn” eller ”funt”, som rymmer så mycket helighet och hädiskhet på en och samma gång, var en mäktig sammanfattning av den då 40-årige konstnärens värld av gestalter, idéer och drömmar. Han både rekapitulerade sitt förflutna och anteciperade sin framtid i denna figurmyllrande skapelse. Här har de fyra huvudpersonerna, brunnens ”hörnpelare”, friskulpturerna Jesus, Chaplin, Gandhi och Nietzsche, redan fått sin omisskännligt karaktäristiska utformning. Men här bryter ur ”leret” också fram embryon till stora motiv och gestalter i kommande friskulpturer, reliefer och målningar.

Inspiration till denna skulpturs yttre form har Bror Hjorth fått från den tidiga medeltiden, den bysantiska och romanska, som han älskade. Här torde den gotländske Majestatis-mästarens dopfuntar varit den viktigaste förebilden.

Visdomens brunn är ju delvis fragmentarisk, men fängslar kanske vårt intresse ännu mer just därför, som inför fynd i jorden eller en svårtydd skrift. Ett par av vårt Nationalmuseums märkligaste konstverk är också delvis fragmentariska. Jag tänker på Pilos Gustav III:s kröning och Rembrandts Batavernas sammansvärjning. Visdomens brunn är en ”ofullbordad symfoni”, men ändå en symfoni, som rymmer både dur och moll och atonalitet.

KRING VISDOMENS BRUNN
Utställningen i Södertälje avser att i möjligaste mån lyfta fram gestalter och motiv i Bror Hjorths konst både för 1933 och efter, som på ett eller annat sätt kan knytas till innehållet i Visdomens brunn, som under hösten 1985 kommer att uppsättas på Stortorget i Södertälje.

Av brunnens fyra huvudgestalter vet vi ju, att Jesus är den, som Bror Hjorth oftast återvände till under sitt konstnärsliv, eftersom han fick många kyrkliga beställningar. Dessa fick han trots att hans ytterst personligt färgade religiositet resulterade i bildframställningar av bibelns gestalter, som väckte motstånd och förargelse.

1933 måste väl sammanställningen av två profana figurer som Chaplin och Nietzsche med Jesus och Gandhi ha verkat ytterst chockerande.

Hjorth skulle aldrig komma att utföra någon ”stor” Chaplinfigur, men däremot frigöra honom från brunnen i form av en statyett (1942), som under några år utdelades som den svenska filmens ”Oscar”. Gandhi utförde han sedermera i större format som helfigur i målad svartek (1936). Gandhis livsöde och mission har inte förbleknat. För några år sedan visades ju en storfilm om honom över hela världen, som väckte äldre generationers minnen och yngres fascination.

Friedrich Nietzsche skulle Hjorth aldrig återkomma till i någon bildframställning. Han skriver därom i sin självbiografi, när han påminner sig allt han läste under sina många sjukdomsår i ungdomen: ”Jag upptäckte Nietzsche som lärde mig säga ”Jag” och som blev min gud, tills nazisterna förstörde honom för mig. Så såg inte min Nietzsche ut.”

UPPRORSMÄN OCH HELGON
Av gestalterna i helfigur och lågrelief, som Hjorth skulle återkomma till, måste särskilt Engelbrekt, Franciscus och Socrates nämnas. Av frihetskämpen och upprorsmannen Engelbrekt kom han att skapa bysten Engelbrekt med näven, en sannskyldig sinnebild för den rättmätiga, den heliga vreden. Franciscus – eller Den helige Frans – blir också en viktig gestalt i en stor, refuserad komposition för Karolinska sjukhusets gravkapell (1939). I vår utställning skildras han ensam i en stor målning ”spelande på trädgrenar” (1959) omgiven av markens djur och himlens fåglar. En annan älsklingsfigur är Socrates, som vi återfinner i skisserna till ”Whitman”-relieferna för ABF-huset i Stockholm.

När det gäller andra figurer på Visdomens brunn kan de i vissa fall ”bytas ut” mot någon annan, men som representerar samma anda och budskap. Så kommer brunnens Lutherfigur att efterträdas av sin lärjunge Olaus Petri i en friskulptural tolkning, liksom den lilla Jeanne d’Arc av ett annat franskt kvinnligt helgon, nämligen Bernadette av Lourdes i en väldig målad trärelief (1945).

På brunnen representeras de bildande konsterna av Michelangelo och Delacroix. Sin beundran för föregångare och samtida på det egna området flyttade Bror Hjorth före och efter 1933 över på skulptörerna Rodin och Bourdelle – den senare var hans lärare under parisåren på 20-talet. Han har avporträtterat dem i både större och mindre format och i olika material. Detsamma kan gälla om brunnens vetenskaplige heroer, Curie, Einstein, Edison m.fl., när han lärt känna en livslevande kemist och Nobelpristagare som The Svedberg och både avporträtterar (1948) och sätter in honom i den målade relieffantasin Pan spelar (1955).

BROR HJORTHS SÖKANDE…
Några av “bifigurerna” på Visdomens brunn, som man återfinner i överkantens krans av ansiktsmasker har däremot tidigare utförts i större format, endera i helfigur, som Nathan Söderblom (1932) – ekumenikern och religionshistorikern, som kunde uppskatta Gandhi, eller i byst som Artur Lundkvist (1932) eller sedermera “vuxit” i betydelse, som t ex August Strindberg, som Hjorth utförde i cement (1937) och i målad svartek (1947).

Hur budskapet består men dess bärare kan utbytas visar också Bror Hjorths svar på omvärldens undran över hur hans religiösa tro var beskaffad:

“Jag söker Jesu själv, fast historien om hans uppståndelse inte kan övertyga mig. Vidare Frans av Assisi, Schweitzer, Gandhi, Kagawa, alla dessa människor nu eller förr som som offrat sig, gjort något för mänskligheten, för att avhjälpa nöd och elände i världen. Nu har vi Dolci, Luther King, Luthuli. I den skaran satte jag in Laestadius och Raattama och senare Whitman och Socrates, men där finns ingen plats för självogda skrymtare.”

Bror Hjorth: Mitt liv i konsten 1967

Så “efterträds” Gandhi av Albert Schweitzer, läkare, missionär och orgelspelare i Afrika på ABF-relieferna (1965), liksom diktarrollen, som tidigare dominerats av Gustaf Fröding i en rad skulpturer, här får spelas av den amerikanske poeten Walt Whitman.

… OCH LIVSBEJAKELSE
Bror Hjorth berättar i sin självbiografi vilken stor roll 30-talets livsbejakande författare som Artur Lundkvist och Harry Martinson spelade för honom både som människa och konstnär. Därtill kom musiken, särskilt folkmusiken genom kontakten med legendariska spelmän som Hjort Anders, Gås Anders och Viksta Lasse.

Själva livstemat; mannen, kvinnan, kärleken, barnet – liksom musiken får sin särskilda belysning i utställningen. Detta gäller också Franciscus-temat. Den stora målningen omges av en ikonostas med djurstudier. Man kan erinra sig vad Bror Hjorth skriver om sina studier i zoologiska trädgårdar och om djuren, som där lever instängda:

“De var mina bröder och först när jag begrep det, förstod jag också uttrycket i deras ögon och uttrycket i deras rörelser. Deras främre extremiteter var armar och händer som hos mig själv, hela deras kroppar var lika min… Att apor av alla slag är våra släktingar känner man till, men att även andra djur är det har man nog inte insett tillräckligt.”  

Per Drougge