Konstruktivt producerades av Lunds konsthall. De 20 svenska konstnärerna var ur olika generationer, dock enbart män, visades där hösten 1972. Till försommaren 1973 kom utställningen till Södertälje konsthall.

Oscar Reutersvärd som var en av konstruktivisterna visades samtidigt, eller strax efter med separatutställningen Egyptiska bilder. Han nämns också i Lunds konsthalls katalogtext av Eugen Wretholm. ”De unga svenska konsthistorikerna K.G. (Pontus) Hultén, Oscar Reutersvärd och Rolf Söderberg arbetade entusiastiskt för den pånyttfödda geometriska nonfigurationen/…/.

Ett handskrivet brev skickas till kulturintendenten Eje Högestätt och utställningsamanuensen Ingvar Claeson på Södertälje konsthall, från en deltagande konstnär i Konstruktivt. Den vacklande Torsten Esbjörnson har inte varit tillfreds med sina tavlor. Han känner av en fastlåsning i sitt måleri, ett tvivel, väntar på klarhet, och som han skriver ”…tycks komma på senare tid.” Han tar hjälp av böcker inom psykologi. Han läser den amerikanska Psykologiforskaren Julian Hochbergs ”Seendets psykologi” och den engelska psykoanalytikern Karen Horneys böcker. Han prövar om och om ”Det gäller att få klarhet. För att återgå till tavlorna. t. ex. en av dem, den med former i cirkel. Har målat ytterligare två samt en den fjärde tycks ha nått fram till det bästa. Varje gång ändrat något i färg och form.”. Något nytt är på väg. Det är inget tvivel om att det är ett brev från en konstnär som befinner sig i en stark utvecklingsfas. Genom brevet processar han för mottagarna, sätter ord på vad det är som händer i nuet. ”Fantasi saknas inte och alla dagar är långa arbetsdagar.” och med önskan om en god fortsättning avslutar han det tre sidiga brevet som är daterat 6 juni 1973.

Källor: Konsthallens arkivmapp, text och sammanställning Anneli Karlsson

Förord
Det andra världskriget förlamade modernismen, ströp alla internationella kontakter. Men andarna vaknade. Mot slutet av 40-talet vidgade sökande konstnärer här hemma sina vyer genom studiet av böcker som Ejler Billes ”Picasso, Surrealisme, Abstrakt Kunst” och ”Juan Gris – Er foredrag”, utgivna i Köpenhamn.

Fredsutbrottet medförde en skytteltrafik mellan Stockholm och Paris. Galerie Denise Rene blev vid denna tid den geometriska nonfigurativa konstens ännu bestående centrum, den av ingenjören/konstnären Andre Bloc ledda tidskriften Art d’Aujourd’hui dess språkrör. Unga svenska konstnärer ställde regelbundet ut på den fria salongen ”Les Realites Nou­velles”, där den nonfigurativa konsten dominerade. De unga svenska konsthistorikerna K. G. (Pontus) Hulten, Oscar Reutersvärd och Rolf Söderberg arbetade entusiastiskt för den pånyttfödda geometriska nonfigurationen, begrepp som rysk konstruktivism, Malevitj’ suprematism, de Stijl, Bauhaus blev åter levande, svenska pionjärer som O. G. Carlsund, Erik Olson, Viking Eggeling, GAN fick sent omsider sitt fulla erkännande, för­bindelselinjerna bakåt hade återupprättats.

Man kan utan överdrift säga, att dessa teoretiker länkade den svenska utvecklingen i riktning mot det geometriskt nonfigurativa. Annorlunda franska konstnärer som Dubuffet, Fautrier och Mathieu förblev i Sverige länge okända. Den slutliga bekräftelsen på nonfigurationens triumf kom genom den av Denise Rene våren 1952 i Liljevalchs konsthall anordnade utställningen ”Klar form”, året därpå följd av den officiella ”Exposition d’Art Suedois Cubiste, Futuriste, Constructiviste” i Galerie Denise Rene, Paris.

Den ”konkreta”, konstruktiva bildkonsten är till sitt väsen urbanistisk. Liksom den moderna arkitekturen är den i grund och botten traditionslös. Det ligger i dess väsen att söka sig ut i storstadsmiljön, att integreras. Den första svenska generationen svenska konkretister inledde också på ett tidigt stadium samarbete med arkitekter, en samverkan som fortfarande består.

Reaktionen uteblev inte. Riktningar som nyexpressionismen, det informella måleriet, popkonsten och nu senast nyrealismen gick i vågor över landet, den sociala och politiska indignationskonsten kom att spela en betydande roll.

Man har sagt, att den geometriska nonfigurationen är vår tids klassicism. Säkert är att den föds ur ett inre behov av ordning. Detta är kanske den fundamentala orsaken till att ”konkretismen” fortfarande är en i hög grad levande kraft i Sverige, att en ny generation konstruktivt arbetande konstnärer vuxit fram. Även ett ytligt bläddrande i det senaste decenniets utländska konsttidskrifter ger vid handen, att tendensen också är internationell.

Medelst termer som ”Sharp Edge”, ”Cool Art” och ”Minimal Art” har man sökt karakterisera de aktuella konstruktiva tendenser, som går ut på att med geometrins hjälp (därmed inte sagt att den alltid är euklidisk) komma till klarhet och genom stark förenkling uppnå en maximalt stegrad uttryckskraft. Pyramiderna vid Gizeh är ”minimal art”, detta för att poäng­tera att begreppet inte har med storleksförhållanden att göra.

Det ”konkreta” konstverket i ortodox mening är ett självständigt objekt utan referenser till något som ligger utanför dess yta eller tredimensio­nella kropp. Det är i själva verket endast yta, vilket naturligtvis inte hindrar att det kan väcka verbal inspiration. Hur många har inte om Mondrians dukar sagt att de är ”fönster mot evigheten” etc. För att fortsätta med denna äldre terminologi. En målning av Manessier är ”abstrakt” emedan konstnären medvetet leder åskådarens associa­tionsbanor i riktning mot medeltida glasfönster och katolsk mystik. Den ”konkreta”, konstruktiva konsten är inte anekdotisk, inte litterär, den har slopat den personliga handskriften. När laboratoriearbetet är fär­digt och konstnären skapat en funktionsduglig modul kan produkten lika väl framställas av hantverkare eller mekaniska verkstäder som av konst­nären själv. Den är till sin karaktär social, kan berövas det unika exempla­rets status och multipliceras, vilket också i stor utsträckning redan skett.

Har denna konst då ingen andlig dimension? Naturligtvis. Skapandet av en ny bild är alltid en intuitiv akt, drömmen, känslan leder formerna och färgerna till sin rätta plats. Lite högtravande skulle man kunna säga, att denna konst är apollinisk, vädjar till kraft och klarhet, de positiva och uppbyggande krafterna inom oss. För många konstnärer, som sedermera slagit in på andra vägar, har den också inneburit katharsis, en renings­process, en upprensning av bildspråket, en lektion i formgrammatik. De konstruktiva tendenserna har alltid vuxit sig starka i återuppbyggnadsskeden, har något med nyväckt optimism och naiv framtidstro att göra. Blotta tillkomsten av denna manifestation på Lunds konsthall ser jag som ett gott tecken.

Eugen Wretholm

Den konstruktiva konsten har genom sitt upptagande av de geometriska formerna anor långt bort i tiden. På den nutida konstparnassen har den också hela tiden försvarat sin plats under olika benämningar, Suprematism, konstruktivism, Sharp Edge etc. Man har talat om en ny klassicism och en ny realitet. Lennart Rodhe ger en klar definition av konsten som i sig rymmer en ny verklighet: ”Om vi nu istället glömmer bort vår egenmäktiga vilja, ser tålmodigt och länge, liksom lyssnar på färgen, och om vi alltså lever oss in i vad färgen och linjen vill, då skall vi kanske till sist i gengäld få vara med om den verkligt naturliga konsten. En konst som inte avbildar naturen, därför att den redan är natur. Den blir en ny verklighet för oss.” Konstnären vill befria konsten från beroendet av materiella tillfälligheter, individuella särdrag och subjektiva känslor. Konstverket är en modul, som ofta multipliceras. Också genom sin gränsöverskridning till arkitektur och design av olika slag har den konstruktiva konsten en social ambition. 20 konstnärer av olika generationer har samlat sig under namnet ”Konstruktivt” till en manifestation för den konkreta, konstruktiva konsten i Lunds Konsthall. Vi hälsar dem hjärtligt välkomna.

Marianne Nanne-Bråhammar
Intendent

Bild: Olle Bærtling

Bild: Arne Jones