I dokumentationen av Stenvert kan man också ta del av Södertälje konsthalls produktionskostnader och den brevväxling som utbytts mellan de olika aktörerna som visat utställningen. Av brev framgår att utställningen gått vidare till Lunds konsthall samt att Norrköping nämns som tredje part. Breven vittnar om en vass ordduell kring oförutsedda ekonomiska kostnader där konsthallens Eje Högestätt ger svar på tal. Retoriken från det tidiga 70-talet är ganska frän.

Brevet från Lunds konsthall undertecknat med vad som kan tydas som Ingvar med handskrift och utan namnförtydligande beskriver läget på Lunds konsthall och i Norrköping.

Bäste Eje! Man grips av lätt svindel vid tanken på hur Stenverts skyltfönster stigit i värde genom våra utställningar. Svindeln blir inte mindre när man ser hur utställningskontot för den frodige tyrolarens expo sinar i takt med alla räkningar som dräller in. Det är likadant i Norrköping, och det verkar vara lika bra att vi alla lägger korten på bordet och ser efter vad notan går på. (se scannat brev i helhet)

Eje svarar adresserat till Lunds konsthall:

Tack för brev den 4 juni 1970 angående Stenvert-utställningen! Först och främst vill jag betona att den ekonomiska överenskommelsen som ni har gjort med Curt Stenvert, tydligen mycket frikostigt, måste helt stå för er räkning. De löften som jag personligen gav Curt Stenvert vid hans korta besök här har vi hållit och mer en det! Våra kostnader här för den utställningen, utställningsförsäkring, reparationer, inställastationer m.m. blev mycket höga, allt detta har vi redan betalat.

Eje framhäver: Såvitt vi kan se har vi alltså uppfyllt våra skyldigheter för att vi också tog utställningen, men vi vill inte göra det svårare för Er än nödvändigt.

Brevet slutar med en diplomatisk geste!
(se scannat brev i helhet)

Källor: material ur konsthallens arkivmapp, sammanställt av Anneli Karlsson.

Bild: Den trettioåttonde mänskliga situationen: Att som hädangången manager efterlämna till sin förtjusande änka sitt eget förgyllda skelett, 1964.