För denna utställning, med det svart-vita som tema, valde man ut tre konstnärer. Titeln Den vita sidans natt kom från en målningssvit med åtta svartvita målningar på aluminium från åren 2003-2004 av Ann Edholm. I utställningsfoldern kan man läsa   ”Den vita sidans natt skulle kunna ses som författarens, konstnärens, tonsättarens dilemma. Sömnlösa nätter där en vit blank sida ska fyllas med något innehållsrikt och intressant. Men man vet ännu inte vad. Den vita sidans natt kan också stå för en natt utan mörker eller tidig gryning mellan natt och dag. Den slutliga tolkningen ligger i betraktarens öga…”

Ann Edholm beskriver sin förhållning till måleriet:

I mitt måleri är betraktarens

position frontal, kropp mot kropp,

framifrån seende. På långt håll ser

du bilden, ju närmare verket du kom-

mer, desto mer upplöses bilden till

färg, kropp och måleri.

Av Lage Lindell visades målningar på lakansväv, guacher och teckningar. Han slog igenom i slutet på  40-talet med vad som då lite maliciöst kallades för påskglad modernism. Det var figurer och landskap som gällde, och kom att gälla hela livet. ”Lage Lindell hade två sidor. Den ena var självkritisk. Den fick honom att avstå från bildtitlar, aldrig nöja sig, förstöra och gå vidare. För honom var måleriet en existentiell fästpunkt; ett sätt att se sig själv och kanske förklara världen. I alla fall ett sätt att se på den. Den andra sidan var svängigare och lättsammare, mer besläktad med jazzens korthuggna formuleringar./…/Omkring 1957-58 började han skriva fram sina bilder. I ett flöde som en text. Eller improvisation. Han tecknade snabbt i sina block, vände blad, tecknade vidare, och gick sedan efteråt in för att tyda vad han själv noterat. Fyllde i men lät det gärna bli fragment. Rytmen skulle bära. Så kunde en konstnär göra som lyssnat noga på saxofonisten Lester Young.”

En annan viktig aspekt av Lage Lindells konstnärskap var att han under flera perioder av sitt liv vistades på sjukhus. ”Ur minnet tecknade han scener, som antagligen saknar motstycke. Dels för att de är precisa i medmänsklighet dels för att de är så osentimentala. De blev kulmen på hans eviga strävan att lära sig erövra den mänskliga gestalten i sina bilder.”

Av Per-Olof Ultvedt visades endast ett konstverk, den historiska träskulpturen Mannen i stolen. Ursprungligen ingick den som en av de ”knirkande, gestikulerande trämobiler” med upprepande rörelser, av Ultvedt som visades i utställningen Hon-en katedral, tillsammans med Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely år 1966 på Moderna museet. Efter försök med rörlig scenografi tillsammans med scenografen Lia Schubert, blev mötet med Tinguelys konst i Paris i mitten på 1950-talet förstärkande att fortsätta på den inslagna vägen med rörlig konst.

Källor: utställningsfoldern: Redaktör och kurator Kristina Möller text Ann Edholm – är måleriet troget, citat, ur boken ANN EDHOLM – KROPP OCH SPRÅK, RUM OCH BILD, 2012 RED: TOM SANDQVIST, text Lage Lindell – sökte en flyktlinje, KC, Texter av Thomas Millroth, b.la. Boken om Lage Lindell utg. på Almlöfs förlag år 2013, text Per-Olof Ultvedt -gjorde lekfulla, mekaniska träskulpturer, KC, (Leif Nylén – Den öppna konsten) text och sammanställning: Anneli Karlsson.