Konstföreställningen i sagoinstallationen började med att barnen kommer in och får syn på trädprinsen som anlänt sovandes på sin träflotte. De gick tillsammans med konstpedagogen Maarit Nilsson-Polet fram till honom. Maarit Nilsson-Polet väcker prinsen. Som en omvändning av sagan om Törnrosa, där prinsessan väcks av prinsen i slutet av sagan. Han hoppar ner från flotten och berättar att han är trädprinsen och att hans eldprinsessa blivit förtrollad av en svart isbjörn. Nu väcks frågorna och tillsammans ger sig gruppen iväg för att leta efter hur hemligheten ska se ut. Hemligheten som bryter förtrollningen av eldprinsessan.

I konsthallen möter de, och samtalar med olika sagogestalter. Det är isprinsessan, isprinsen, raketmannen, flickan och fågeln m.m. En flygande gris pratar om stjärnorna. Kanske att svaren finns i stjärnorna. Sedan när hemligheten börjar ta form genom de sagor barnen skapat, går de till stjärnbordet för att tillverka glada och ledsna stjärnor. Inne i det gyllenröda slottet blir stjärnorna till dekorationer i dess röda innandöme. Som ett vackert öppet slut på sagan. Som en viskning om att vi alla är stjärnor i den gåtfulla himlens hemlighet.

I konsthallens arkiv kan man ta del av den kommunikation mellan Maarit Nilsson-Polet och Jan-Erik Andersson som har föranlett utställningen. Maarit Nilsson-Polet nämner i ett av breven att det varit en del datorstrul. Fax och telefonsamtal verkar varit de vanligaste kommunikationsmedlen. Maarit Nilsson-Polet refererar i ett brev till en tidigare utställning på konsthallen, Timescape-95 som hon arbetat med, där Jan-Erik Andersson var en av deltagarna (se bif. brev). Jan-Erik Andersson berättar i ett annat brev om ett tidspressat schema. Han ställde vid tillfället ut på Amos Anderssons konstmuseum i Helsinki, och berättar om det hjärtformade hus som visades där, och som han gärna vill ha med till Södertälje. ”Den har datorstyrda lampor som följer min andning samt ett litet hjärta av 200 ljusfibrer.”

Idén är att bygga ett tre meter högt slott inne i konsthallen, en trästomme med sidoytor. Han skriver i brevet daterat 13 oktober 1997, att han skickar ritningar. I ett brevsvar 15 januari 1998 skriver Maarit Nilsson-Polet ”Vi är verkligen nu igång med förberedelserna av din utställning. Ola Nilsson (vikarie för tekniker Werner Näslund) och jag har tittat genom ritningarna till slottet och bordet och nu är materialet hämtat till detta och Ola har satt igång med att såga m.m.”. Lite längre ner i brevet undrar hon om Jan-Erik som är från Åbo i Finland, beställt transport av utställningen därifrån till Södertälje till den 2 februari och ”Har du beställt båtbiljetter till dig själv? Vilken dag kommer du?”.

Utställningen som varade i sju och en halv vecka var synnerligen välbesökt. Många grupper. Sammanlagt 57 visningar för förskolor/skolor och övriga (se scannat dokument). Det finns ett rikt bildarkiv till utställningen då den är väldokumenterad av fotografen Olof Näslund. Samtidigt visades ett bildspel i bildteatern med Hanna Al Haeks konst.

Källor: Konsthallens arkivmapp, text och sammanställning: Anneli Karlsson