Med denna utställning i januari–februari i Södertälje Konsthall inleds gruppens jubileumsfirande under 1969. Den kommer att följas av en rad utställningar i Sverige och Norge, vilka också har planerats med tanke på 40-årsjubileet. Halmstadgruppen 40 år är den tionde utställningen i Södertälje Konsthall. Vi vill här erinra om det internationella utställningsevenemang med vilket Södertälje Konsthall öppnades i maj 1968, Vävarna från Harrania – atelje Ramses Wissa Wassef. Den presenterade en mängd stora och praktfulla gobelänger, färgstarka bildmålningar från de egyptiska fellahernas värld. Alla arbetena hade valts ut direkt på platsen bland det rika materialet från de senaste åren i Harranias vävarverkstäder. Spännande upplevelse, framför allt för den yngre generationen, skänkte också Gösta Sillens fantasifulla formlek, Labyrinten. Den inledde höstsäsongen, där i övrigt den internationella vandringsutställningen Kubanskt måleri, den franska affischutställningen från majrevolutionen 1968 och Konstnären som agitator med sin debattlockande och protestfyllda samhällstillvända konst av tjugotre aktuella konstnärer från hela Sverige starkast synes ha fångat södertäljeborna och andra besökare.

I en artikel för ett par år sedan analyserade fil. dr. Ragnar von Holten utvecklingen i Halmstadgruppens konstskapande och påvisade influenser från de internationella surrealisterna t.ex. Magritte, men framhävde också gruppens särart, framför allt den nordiska naturkänslan och realismen:

”Erik Lindegrens suggestiva diktkommentar till Sven Jonsons Ecce homo är tio år yngre än målningen: den publicerades 1947 i Folke Holmers och Egon östlunds bok om Halmstadgruppen… när man ser tillbaka på gruppens verksamhet, visar sig just denna dikt vara en utmärkt karakteristik av motiv och anda i de surrealistiska kompositionerna från 30-talets början och fram till slutet av 40-talet. Det ödesmättade, det svårmodigt meditativa, ibland desillusionerade inför krigshotets slagskugga utgör ofta fonden till dessa, bilder; belysningen är stålhård och åsklikt klar, människor, ruiner och fragment kastar långa skuggor; horisonten är avlägsen, snarast oändlig. Givetvis är Halmstadgruppens surrealistiska målningar i hög grad tidsmedvetna, och givetvis redovisar de inte sällan en medvetenhet om andra surrealistiska målares konst och målsättning – främst otvivelaktigt om Magrittes. Men samtidigt bär de svenska konstnärernas dukar vittnesbörd om en naturkänsla och en -syn som framstår som typiskt nordisk, och som av allt att döma är ett medvetet stildrag. I ett brev från Erik Olson till Stellan Mömer (1933) heter det nämligen: ’Att förena realism och surrealism är väl Halmstadgruppens lösen och mål… Att kapa av kontakten med naturen är helt enkelt omöjligt’… I denna deklaration ligger ett bestämt avståndstagande från konstnärens plangeometriska förflutna, som han f.ö. delade med många inom gruppen.”

De sex halmstadkonstnärernas betydelse som pionjärer för surrealismen i Sverige har framhållits och kommer säkerligen dokumentariskt att starkare än hittills bekräftas av konsthistorisk forskning, närmast i den licentiatavhandling som Jan Torsten Ahlstrand lägger fram på konsthistoriska seminariet i Lund. Jan Torsten Ahlstrand har i katalogen skrivit en liten introduktion till gruppens måleri. Vi tackar honom för det. Framförallt tackar vi emellertid de sex utställarna för deras hjälp och tillmötesgående med utställningen.
— Eje Högestätt

Katalog Halmstadsgruppen 40 år