Södertälje konsthall flyttade in i nya lokaler 1978, året då Luna Kulturkvarter byggdes mitt i Södertälje. Detta var också året för Det internationella motståndsmuseet ”Salvador Allende” i Södertälje, en turnerande utställning producerad av Moderna museet. Världen över agerade konstnärer i solidaritet med Chiles sak – diktatorn Augusto Pinochets våld mot politiska motståndare väckte avsky och lade grunden till en internationell solidaritetsrörelse, inte minst i Sverige. Det var också detta engagemang som senare kom att starta den svenska antiapartheidrörelsen – arbetet med att få slut på rasförtrycket i Sydafrika. I Sverige drevs solidaritetsrörelsen främst genom Chilekommittén, en ideell och politiskt obunden rörelse med över hundra lokalkontor över hela Sverige, bland annat ett i Södertälje. Många politiska flyktingar kom till Sverige som följd av våldet och förföljelserna i hemlandet, och flera av dem har bidragit starkt till svenskt samhällsliv. Häribland kan nämnas utvecklingen av den svenska fackföreningsrörelsen. Vi kan också följa spåren av den chilenska exilen inom svenskt konst- och kulturliv.

Några av dessa tongivande intellektuella möter du i den omarbetade versionen av Det internationella motståndsmuseet som fått tillägget 1978 – 2020 för att poängtera att historien fortsätter att sätta sina spår i hur vi lever, agerar och skapar, idag.

Det Internationella motståndsmuseet ”Salvador Allende” från 70-talet består av en samling verk donerade av svenska konstnärer till ett framtida Solidaritetsmuseum i Santiago de Chile. Men det skulle dröja till år 1991 innan museet öppnades i Chile och donationen kunde slutligen överlämnas med stöd av SIDA, Svenska institutet och Moderna museet. Vad betyder solidaritet idag? Och på vilket vis är begreppet relevant i en tid när kamper allt oftare fokuserar på skillnader snarare än gemenskap?

I utställningen Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 har curatorerna (Paola Zamora, född 1975 och Joanna Sandell, född 1972) undersökt svenska arkiv och arbetat med research knuten till hur det svenska konstfältet fortsätter att ta sig an frågan om solidaritet och politiskt engagemang.

Den äldsta konstnären i Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020, Olof Sandahl, föddes 1938 och ingick i originaluppsättningen av Det Internationella motståndsmuseet. Sedan dess har han bland annat under många år verkat som lärare i grafik vid Kungliga Konsthögskolan. En av de yngsta konstnärerna, Cristian Quinteros Soto, född 1987, studerar för närvarande vid samma skola. Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 tar fasta på att erfarenheterna av och engagemanget för Chile även förhåller sig till andra länder än just Sverige och Chile. Bland annat möter vi konstnären Runo Lagomarsino som med skärpa beskriver politiskt engagemang och uppgivenhet genom att betrakta fotbollsmatchen mellan Chile och Sovjetunionen i VM 1973. Matchen spelades kort efter militärkuppen den 11:e september på samma fotbollsarena där tusentals oppositionella avrättades av Pinochets junta. I matchen spelar Chile mot sig själv eftersom det sovjetiska laget bojkottade matchen i protest mot Pinochets regim. I videoverket av Lagomarsino spelas samma sekvens ur matchen upp om och om igen, konstnärens vittnesmål över hur motståndets röster tystas av en totalitär regim. I verket Chile 1917, Y Arriba Quemando EL Sol av konstnären Juan-Pedro Fabra Guemberena, skrivs det chilenska landskapet och kampen fram genom en aktion i hommage till konstnären Alfredo Jaar och hans livslånga politiskt drivna konstnärskap. 

I Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 möts konstnärer med erfarenhet av exil men även konstnärer som under en längre tid intresserat sig för svensk kulturhistoria och historieskrivning. Vad händer när konstnärer bearbetar politiska och personliga händelser som är alldeles särskilt kraftfulla? Måste vi dela samma erfarenhet för att kunna berätta om specifika skeenden eller samhälleliga trauman?

Konstnären Henrik Andersson (född 1973) har länge intresserat sig för svensk politisk historia. I verket So Much Worse tar han fasta på det faktum att ekonomen Milton Friedman fick ta emot Nobelpriset i ekonomi år 1976. Friedman är känd för att ha introducerat och drivit fram avregleringar och marknadsekonomi i ett flertal länder, däribland i Chile, under samma tid som diktatorn Pinochet styrde landet. Det faktum att Friedman belönades med Nobelpriset i ekonomi skapade protester då beskedet kom i Stockholms konserthus hösten 1976. Men är det som konferenciern i verket säger? ”It could have been worse.” Vad kan vi lära oss av tidigare vunna erfarenheter och finns det glömda berättelser värda att lyfta upp i ljuset efter drygt fyrtio år?

Konstnären Ricard Estay (född 1985) följer språkets logik och irrfärder genom att dokumentera hur vi förstår – och ofta missförstår – politiska skeenden och vår egen historia. Estay föddes som ett resultat av det faktum att hans föräldrar förälskade sig i varandra under solidaritetsrörelsen för Chile i Sverige. I ett nytt verk som producerats för denna utställning läser en ung flicka Allendes berömda sista tal till folket, men förstår hon vad hon säger?

I de nyproducerade verken av konstnärerna Angela Bravo (född 1979) och Cristian Quinteros Soto får vi följa hur arbetet med att få fram sanningen kring de många personer som försvunnit i Chile pågår än idag. I Bravos och Quinteros Sotos fall får det personliga och det mest privata en oerhörd allmängiltig kraft. Rekonstruktioner och undersökningar av kulturarv och dess estetiker utforskas i verken av konstnärerna Mariana Silva Varela (född 1973), Valeria Montti Colque (född 1978) och Rolando Pérez (född 1947). Rolando Pérez är bosatt i Södertälje och var under 70-och 80-talen politiskt och konstnärligt aktiv inom solidaritetsrörelsen både i Sverige och internationellt. I utställningen möter vi både en installation av Pérez som inspirerats av den latinamerikanska  folkkonstens formspråk samt en serie känsliga skrapkartonger som alla förhåller sig till erfarenheterna av exil. Pérez är också konstnären bakom många av Chilebulletinens illustrationer.

Konstnären Mariana Silva Varela, som är aktuell i Södertälje med ett större offentligt verk för Rosenborgsskolan, arbetar ofta textilt. Hon skapar ett eget bildspråk och alternativa kulturer. Sommaren 2019 fick hon uppdraget att gestalta bårtäcken för återlämnandet av samiska kvarlevor i Lycksele. Till Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 undersöker hon folkdräkternas gemensamma formspråk och inspireras av kvinnlig kamp och estetik i form av beväpnade kvinnliga revolutionära grupper i Latinamerika. Valeria Montti Colque är känd för sina kraftfulla muralmålningar och performanceakter som omfamnar enkla material till större installationer med andliga och feministiska referenser. Till Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 blandar hon textilier med akvareller och låter svenska fåglar föra samman de många symbolerna till en berättelse om sammanhang och längtan.

Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 berättar om de som försvunnit, om klippor i naturen som blivit gravstenar, om platser som egentligen har andra namn och om ett museum som skapades av konstnärer världen över.

Introduktion till Internationella motståndsmuseet 1978-2020. Flera av de medverkande konstnärerna berättar om sina konstverk, och ger en kort introduktion till utställningen. Filmen är 15 min lång.

Dokumentation av programdagen den 9 november 2019. En dag i solidaritetens tecken med chilensk folkmusik, performance, samtal och filmvisning. programmet är sammansatt av curator Paola Zamora och de medverkande konstnärerna i Internationella motståndsmuseet 1978-2020.
Filmen är ca 1 timme lång.