Foto: Jeans-Baptiste Béranger

The Bigger Picture – Katarina Löfström Text av Joanna Sandell

Som få andra konstnärer navigerar Katarina Löfström mellan naturfenomen och digitala fält, i hennes värld hör de samman. I mer än två decennier har Katarina varit verksam som konstnär internationellt och i Sverige. En del känner henne från Wanås konst i de skånska bokskogarna där verket Open Source (Cinemascope)speglar träden, ljuset, ja till och med klorofyll tycks ta plats genom en böljande ridå av paljetter. Andra har hört talas om Coloratura i Uppsala konserthus där pågående konsert genom teknisk interaktivitet styr konstverkets gestaltning.

Två av Katarinas videoverk är närmast ikoniska för sin tid. Hang Ten Sunset och Whiteout från tidigt 2000-tal knyter samman seende, konsthistoria och minne. Hang Ten Sunset påminner om en digital Mark Rothko, den litauiske konstnären som under en livstid målade horisontella färgfält så kraftfullt att de bränner sig fast i minnet hos den som umgåtts med målningarna. I Katarinas verk är solnedgången abstraherad i rörliga horisontella färglinjer. Konstverkets effekter påminner om en annan välkänd konstnär som bearbetat färgernas och ljusets andliga laddning; James Turell. Men lika viktigt som bilden – uppbyggd av färg och ljus – är ljudet i Hang Ten Sunset. Ljudet är ett techno-beat av Plastikman och genom att placera in verket i en populär kulturell kontext knuffar Katarina Löfström konsten mot ett bredare fält där klubben, danshavet och dj:båset är lika viktiga arenor som gallerirummet eller museisalen. ”En failad musiker” kallar Katarina sig själv och poängterar att hon gör konst som substitut för att göra musik.

En av de många referenser som utgör hennes inspirationskällor är en rörelse som fanns i Europa innan krigen, de kallade sin konstform ”Visual Music” och bland följarna fanns musiker som Viking Eggeling och konstnärer som Georgia O’Keeffe. Inom Visual Music var strävan efter den rena abstrakta konstformen målet. Hur skulle visuell musik kunna tänkas se ut? Ljus och film var komponenter i arbetet med visuell musik och musiken sågs som den enda sanna abstrakta konstformen. Katarina nämner särskilt Oskar Fischinger, en animatör och filmmakare från Tyskland som uppfann en egen färgfilm för att göra abstrakta filmer kopplade till musik – Visual Music.

En stark drivkraft hos Katarina är att gestalta någonting visuellt som inte kan göras musikaliskt, i bild. I verket Whiteout från 2001 undersöks hur det faktiskt ser ut i ögat när ögat stirrar mot solen. Ytterst personliga, sensoriska erfarenheter som att stirra mot starkt ljus och låta sig påverkas av solen får form i hennes konstnärskap. Katarina talar om de så kallade entoptiska fenomenen som vi alla kan uppleva. Det är hjärnans sätt att skapa geometriska former som zigzag, punkter, cirklar och romber som uppstår inom oss när vi är på väg att somna eller om vi mediterar. Entoptiska fenomen kan också bli synliga för oss om vi blir sjuka och får feber, om vi blir psykotiska eller om vi tar droger.

I Katarinas konst är vi alla välkomna att utforska undersökningar av material och idéer, ofta i relation till kulturarv, både av samtida och historisk karaktär. I en serie verk undersöks sjömärket som referens i den abstrakta pionjären Hilma af Klints konstnärskap. Katarina fick syn på likheter mellan de tidiga symboler som använts för att guida båtar genom sjövatten och motiv i Hilma af Klints måleri. Genom en närläsning av Hilma af Klints biografi kopplar Katarina samman det faktum att Hilma kom från en familj av sjöfarare och kartografer, samt det faktum att ett konstverk i Hilmas värld också fungerar som andlig vägvisare. I utställningen The Bigger Picture representeras serien av skulpturen Aim (Anagram), skapad av rundlar monterade på tre ben.

I Katarinas egen begreppsvärld finns tvära kast mellan bildvärldar och möjliga tolkningar, hon ger inga färdiga lösningar på de frågor som ställs i verken och avstår också från att göra enkla moraliska ställningstaganden, bilder och tankemönster tillåts vara både komplexa och gåtfulla. Återkommande är en rytm av associationskedjor, paradoxer och loopar, både språkligt och bildmässigt. Hur skapar vi en förståelse och tolkning av världen genom de små fragment av information som våra sinnen kan ge oss? Eller med andra ord, hur når vi The Bigger Picture?

Centralt för Katarina är en fascination för ur-berättelserna, ”urformerna” som hon själv säger.

I Södertälje konsthall upprepas cirkeln som form, även berättartekniskt, där varje video består av en ”loop”, verket vecklar ut sig och återgår vid sitt slut till dess början, precis som det cykliska förloppet i naturen. I ett antal skulpturer kan vi skönja måltavlans tecken, här blir de abstrakt konst men också en form av vägvisare, både rent konkret, som då jägarna tränar att rikta blicken mot måltavlan i förberedelse inför dödandet – den ultimata skiljelinjen mellan att finnas till och att inte göra det. Katarina talar om sina undersökningar kring fokusering som fenomen. Vad händer med människan då ögat riktar sig i fokus mot en måltavla eller ett byte, som i jakten? Eller då medvetandet riktar sig inåt eller utåt, mot någonting större, i meditationen eller i bönen? Tematiskt återvänder hon till naturen i det monumentala videoverket Vanitas (Loop).  Betraktaren möter en enorm cirkelformation i rörelsen som inspirerats av mandalan och måltavlan. Det vi ser i videon är expansionen av levande organismer, växter och djur på vår planet sedan planetens uppkomst. Cirkeldiagrammet expanderar över unika arter för att sedan – vid den tidsålder vi nu befinner oss i – krympa till antal. I en associationskedja kring diagram och cirkelns rörelse blir vi varse jordens, och också vår egen, sårbarhet.

I verket Chronos, Kronos! återupprepas cirkelformationens association till mandalan, men bildmässigt också de planeringsverktyg som används inom moderna affärsmodeller för att mäta tid och steg mot måluppfyllelsen.

I kontrast till cirkelns form i The Bigger Picture finns en reva i golvets matta i form av två korsande linjer som blottlägger konstverket Opacitet – (för Édouard Glissant) av Laercio Redondo och Birger Lipinski. Glappen i mattan är också det ett verk av Katarina med titeln Inklings. Katarinas konst står sällan isolerat i relation till rummet, vare sig den visas i utomhusmiljö eller som i Södertälje konsthall, i ett utställningsrum. I korsformationen som görs genom att gripa in i utställningsarkitekturen, konsthallens golv, men också i vår samtida konsthistoria genom att blottlägga Laercios och Birgers verk, bygger Katarina vidare på en evig och cirkulär lek med symboler, riktningar och relationer. Fragment av den underliggande mattan framträder i utställningen som en kod, på samma gång både möjlig och omöjlig att tyda.

Verkslista:
Point Blank (Sign of The Times)

Film inspirerad av måltavlor, tidig dataanimerad konst (Whitney brothers) och videon till Prince’s video Sign ’o’ The Times. Titeln referererar till att skjuta/bli skjuten från kort eller inget avstånd, eller i dagligt tal, att köra på volley, att fråga någon ”rakt av”, utan förvarning.

Visas på LED-skärm 2,5 x 2,5m i fönstret ut mot biblioteket. Syns även när konsthallen är stängd.

Vanitas (loop)

Film av ett s k dendrogram, ett diagram som i cirkulär form visar alla levande arters uppkomst (från första encelliga till alla nu levande arter) och deras respektive utplånande, som effekt av den bl a den mänskliga påverkan.

Projicerad direkt på väggen.

Chronos, Kronos!

Film med cirklar som expanderar. Inspirerad av mandalor, måltavlor, diagram för tidsplanering. Titeln referear till sammanblandningar av två grekiska gudar (Tid Chronos och titanen Kronos, fader till Zeus)

Projicerad direkt på byggd vägg mitt emot Vanitas (loop).

Saturn’s Eyes

18 st runda printar 50cm diameter stillbilder från Chronos, Kronos! (rings of Saturn)
(printade på björkplywood)

Aim (Anagram)

Skulptur av rundlar monterade på tre ben (tripod)
inspirerade av Hilma af Klints mer formellt abstrakta målningar och av sjömärken.
Helt svart på ena sidan, spegelblank rostfri plåt på andra sidan.

Höjd ca 2m

 Echo, Echo, Echo!

3 skulpturer

S k ringlights monterade på stativ med tre ben (tripod)

Ringlights, en cirkelformad ljuskälla som används för att ta porträtt (populärt nu bland influerare) refererar till den klassiska helgonglorian, men också till vår tids galopperande narcissism.

Höjd ca 2m

Cyklop

Spegelboll monterade på stativ med tre ben (tripod)
Referens till trädgårdsprydnad i mitten av en trädgård, som brukar symbolisera mitten av paradiset – i e Gud)

Höjd ca 2m

We

Skulptur med projektion måltavla/labyrint
Höjd ca 2m

Inklings

Intervention matta
Ett kors har sparats ut ur den grå heltäckningsmattan, där konstverket under syns som smala ränder, som en kod som korsar rummet. (som det blir i hallen är det bara en rad plattor åt vardera hållet, och den längsgående raden ligger till vänster)