Lusthus kallade Gunilla Wihlborg sin installation av stålblanka slutna huskroppar i konsthallen. En utställning som utgick från en form på gränsen mellan arkitektur och skulptur som gav besökaren möjligheter till självbespegling i den suddiga ytan. Vem är jag egentligen, kan jag få komma in var frågor som betraktaren ställdes inför. I en av de tre höga huskropparna trängde en bit hudfärgad siden ut genom en öppning. Något mänskligt och mjukt ställdes mot något hårt och ointagligt. Det gåtfulla i det slutna. Huset som en åldrig psykologisk symbol för människan och hur man uppfattar sig själv.

Som en del av utställningen utfördes en performance av sex dansare. Ett för Wihlborg typiskt möte mellan det historiskt klassiska och moderna. Som karyatider, levande kvinnliga kolonner i antik drapering representerade dansarna kvinnlig styrka och bar tillsammans upp Wihlborgs tempeltak av lysrör.