Ann Edholms geometriska målningar karaktäriseras av stora enhetliga färgfält på canvas. ”Jag vill att färgen ska få både kropp och en yta som liknar sammet…Grundfärgen är svart och till det för hon en komponent färg som kan vara giftigt gul, skarpt orange eller azurblå.”. Ensamma stora cirklar mötte publiken centralt i rummet, som i ett slags meditativt möte. Jarl Ingvarssons sätt att med explosiv expressivitet angripa motiven bar ett helt annat uttryck. Tjocka lager i alla tänkbara färger fångar upp motiv av vardagliga föremål, tecken bokstäver och stänk. I debuten vid galleri Boibrino 1984 omnämns hans konst bära spår från tysk punk generationsmåleri samt transavantgarde.

Den internationellt kanske mest kända konstnären i utställningen, med sin renodlade nonfigurativa geometriska konst var Olle Baertling. ”Min strävan till öppen form-att helt immaterialisera verket till abstrakt oändlig rymd i hög hastighet…” är ord där han beskriver sitt förhållningssätt. Utställningen i Paris 1953 blev en inträdesbiljett till världsberömmelse. Eddie Figge anammade det informella måleriet liksom Ulf Trotzig. Lage Lindell utvecklade ett expressivt teckenmåleri, med spår från primitivismen. Den som tog avstånd från alla former av -ismer för att istället utforska språket var Torsten Andersson. Ett hundratal teckningar kunde ligga till grund för en enda målning innan han blev nöjd. Måleriet som språkkamp på liv och död.

Källor: Konsthallens arkivmapp,citat ur Olle Baertlings eget manifest ”Prolog ur ett manifest till öppen form”, Text och sammanställning: Anneli Karlsson