Södertälje Konsthall

Ur arkivet, visades

06/12 – 07/01, 1970

Sedan länge existerar det någonstans i konstens utmarker hittills ofta förbisedda, målande, tecknande och skulpterande amatörer. Deras anonyma brödraskap begränsas varken genom geografiska breddgrader, hudfärg eller miljö. Tidigare togs de emellertid inte på allvar, ty i sitt skapande ansågs de i alltför hög grad avvika från konstens godkända konventioner; de har varit obekymrade om i övrigt hyllade akademismer. Först i våra dagar, sedan tack vare det konstnärliga avantgardet, de gamla reglerna omprövats, har ett klimat skapats för intresse och rentav hänförelse över den spontana, naiva konsten.

Den naiva konsten är annorlunda. I en tid av konstnärligt sökande och experimenterande talar den till oss på ett öppet, rättframt och tillgängligt språk om människan och världen. Tydligen finns det inom oss ett behov av en sådan kontakt med den naiva och enkla poesin, med autentiska mänskliga upplevelser. Runt om i världen möter oss ett stegrat intresse för den naiva konsten. Den specifikt naiva särarten är svår att definiera, men till den hör den personliga uppfattningen av omvärlden, skildrad på ett okonstlat sätt. Trots gemensamma stildrag skiljer sig de naiva konstverken ofta väsentligt från varandra. För skaparna av den naiva konsten ter sig deras egna verk långt ifrån naiva -tvärtom betraktar de sina verk på fullaste allvar, djupt övertygade om den generella verkligheten i sina föreställningar, fantasier, drömbilder och observationer. Tillfrågad av en journalist om varifrån han hämtar idéerna till sina monumentala fåglar och egendomliga skepnader, svarade en av dessa folkliga skulptörer: ”Finns det då någon brist på fåglar eller djur på landet?” – ”Men ni återger ju inte deras verkliga skepnad”, envisades journalisten. ”Ni gör ju helt enkelt om dem.” – ”Vad för något? Gör jag om dem? Nej, min herre, de ser ut precis så!”. Ja, just däri ligger problemet. ”De ser precis så ut”. För de ”naiva” ter sig världen precis så, som de avbildar den. Bilden motsvarar konstnärens föreställning – en självupplevd, egenartad vision. Han får för denna ofta betala ett högt pris: ensamhet, isolering och brist på förståelse inom sin egen miljö.

Den professionelle konstnären väljer medvetet, intar en ståndpunkt i förhållande till traditionen och vidareutvecklar eller motverkar den. Den ”naive” handlar spontant, hans konstnärliga beslut utgör inte något medvetet val. Han skapar av invärtes behov, vid sidan av de konstkonventioner som utformats av miljön.

Han skapar så eftersom han är annorlunda funtad än sin omgivning. Och just detta ”annorlunda” upplever vi som ”naivitet”. Naiv är för oss dessa konstnärers rena och känslobetonade uppfattning av världen och deras försök att tolka dess mekanism. Naiv är deras direkta projektion av de egna drömmarna. Naiv, nästan magisk, är deras tro att det målade omdanas till verklighet. Naiv är ofta även disproportionen mellan det tillämnade skapandet och de medel konstnären förfogar över. Ett karaktäristisk drag för de naiva konstnärerna i Polen är deras anknytning till folkkonstens traditioner. Detta gäller framför allt skulptörerna tex Skretowicz, Krajewskis, Karulak, Robakowska, Lamecki, Zelek. Som i folkkonsten vårdar de sig om det skulpturala blocket, om balans och symmetri (ett symmetriskt betraktande av detaljer), teknikens förenlighet med materialet, målningen av träfigurerna. Naiv är konstnärens föreställning, hans synsätt och tolkning av historiska gestalter, av forntida och nutida händelser. Sambandet med folkkonsten framgår dock inte enbart ur de ännu levande traditionerna, utan också ur ett medvetet anammande av folkskulpturens principer (Czajkowski, Wierzchowski, Koacz, Zegado). Många av de naiva konstnärerna i Polen skapar till följd av ett pockande invärtes behov (Surowiak), ur påträngande minnen av svåra personliga upplevelser under kriget och ockupationen (lägerserierna av Skretowicz). Ett skapande, som fyller kompensationsfunktioner, ibland en återspegling av speciella psykiska tillstånd, farhågor (Monsiel). På utställningen visas också bilder, framsprungna direkt ur fantasin. Rymdkompositionerna av Holesz och hans visioner av carboneran, inspirerade av de i gruvan påträffade avlagringarna av forntida växter eller djur.

Som framgår av de biografiska notiserna började många av de ”naiva” att skapa i mogen ålder, samma gäller förresten de flesta amatörer i Polen. Då, när de vardagliga bekymren och plikterna blir mindre, när livet hotar med tomhet, när barnen är utflugna och bildat egna familjer – då blir konsten ett livsinnehåll, ofta den enda livsmeningen. Man bör inte sätta den ”naiva” konsten i motsats till ”den stora”, den professionella konsten. Tvärtom. Vi anser att den naiva bilden har verklig mening först när vi ser den som ett komplement till den moderna konsten, som en av dess strömningar. En ren och vacker.

– Aleksander Jackowski