Södertälje Konsthall

Bild: Människor på spårvagn II, diptyk, 1935

Ur arkivet, visades

11/09 – 16/10, 1976

Det har väl bara varit känt för ett fåtal, att Peter Weiss – den idag över hela världen spelade och läste dramatikern och författaren – egentligen började som bildkonstnär, utbildade sig vid konstakademin vid Prag och var i huvudsak verksam som målare och tecknare under 30- och 40-talen. Bildskapandet fick en fortsättning under 50-talet fast i andra medier, i collage och film, samtidigt som den litterära verksamheten tilltog i styrka för att kulminera med en rad av prosaböcker och dramer under 60- och 70-talen.

De självbiografiska romanerna Abschied von den Eltern (Diagnos) och Fluchtpunkt (Brännpunkt) utgör visserligen tillsammans en konstnärs utvecklingshistoria, men först konfrontationen med Peter Weiss 30- och 40-talsproduktion av målningar och teckningar i original eller fotoreproduktion, visar hur nära dessa böcker håller sig till verkligheten, både i stora drag och på enstaka punkter, trots om- och tilldiktningar.

Vad som frapperar redan i tonåringen Peter Weiss måleri är både en brådmogen psykologisk skarpsyn i bilder av människor – ”Människor i spårvagn” I och II (1934) och en personlig och egenartad gestaltskapande fantasi – ”Mysteriespel” (1934). Här finns redan fröet till dramatikern Peter Weiss, ett frö som sakta skulle gro under ett par decennier för att sedan med kraft och fart skjuta i dagen i ett rikt förgrenat författarskap. 20-åringen Peter Weiss underbart vackra präntade och illustrerade manuskript visar att hans ord- och bildfantasi från början gick hand i hand och var i stort sett jämlika sidor hos en rik personlighet.

En närmare undersökning skulle säkert visa att författaren Peter Weiss specifika bildsinne, hans visuella begåvning, följer honom vid varje byte av uttrycksmedium, från måleri till collage, från collage till film över prosa till drama osv. Direkt uppenbart är t.ex. hur dramatikern Peter Weiss i ”Marat – de Sade”-dramat gör en tableau vivant av Davids berömda målning med den mördade Marat i sittbadkaret. Om inspirationen här var av målerisk karaktär, så fick den å andra sidan ett plastiskt uttryck i Portugalpjäsen Skråpuken där ”huvudpersonen” är ett slags skrotskulptur. Gunilla Palmstierna var scenograf till denna nu nästan klassiska assemblage, som idag finns uppställd på Filminstitutet, Stockholm.

När Peter Weiss nu återkommer som prosaförfattare med den väldiga idéromanen ”Motståndets estetik”, ägnar han stora, lysande partier i denna åt bildkonsten – klassisk och modern, alltifrån Pergamonaltaret till Picassos Guernica och kastar nytt ljus över både kända och okända verk med socialt och politiskt budskap genom tiderna.

Ett konstnärskap som Peter Weiss har tidigare, genom dess mångsidighet, av kritiker kunnat bedömas som splittrat och osammanhängande, men idag har vi möjlighet att konstatera det motsatta; hur konsekvent och organiskt de många bitarna i personlighetspusslet fogats samman inifrån sin kärna och vuxit ut till en klar och tydlig bild av ett konstnärskap med stor allmängiltig betydelse både i innehåll och budskap.

För mig personligen, som tidigt fick tillfälle att som kritiker behandla Peter Weiss författarskap och dessutom sysslat med 30- och 40-talen i konst- och litteraturvetenskapligt sammanhang, har arbetet med denna utställning inneburit en fascinerande uppgift, delvis av forskarkaraktär, när det gällt att uppspåra, identifiera, datera och rekonstruera befintliga, förstörda eller försvunna arbeten av Peter Weiss, inte minst från 30-talets andra hälft på flykt från land till land.

Utställningen och dess katalog innebär i detta sammanhang ett första steg till en rekonstruktion av ett stycke samtidshistoria avspeglat i ett individuellt men representativt konstnärsöde mitt i det centraleuropeiska 30-talets häxkittel.

Det har varit en självklar sak för Södertälje kulturnämnd att – så långt de räcker – ställa sina resurser tillbuds för att i kommunens konsthall, bibliotek, teater och biograf presentera Peter Weiss bild- och filmkonst och författarskap. ”Invandrarkommunen” Södertälje med sin kosmopolitiska prägel och många öppna portar ut mot världen, torde kunna bjuda Peter Weiss – en gång landsflyktig, en gång invandrare i Sverige – ett gensvar.

För Södertälje kulturnämnds räkning vill jag framföra ett hjärtligt tack till de institutioner och privatpersoner som ställt verk av Peter Weiss till vårt förfogande. Ett tack till professor Endre Nemes för värdefulla upplysningar om studietiden i Prag och till skriftställaren Bengt Sjönander för impulser till utställningen. Ett tack riktar vi också för Peter Weiss räkning till NUNSKU, Nämnden för Utställningar av Nutida Svensk Konst i Utlandet, som givit startmöjligheter till utställningens vandring i Europa. Till slut: hjärtligt välkommen till Södertälje, Peter Weiss!

– Per Drougge,
Konstintendent