I ett mycket engagerat förord till den portugisiska katalogen, kollektivt signerat, framhöll man att 1976-års utställning i Lissabon kunde ses som en sammanfattning av en serie temautställningar som hållits under de senaste åren, dels med formell betoning under rubriker som “figuration – idag”, och “abstraktion – idag”, dels med politisk betoning som i utställningsmanifestet “Mot dödsstraffet”. 

Den ledande portugisiske kritikern och denna utställnings kommissarie Rui Mario Goncalves, har i annat sammanhang betonat betydelsen av en hög intellektuell och konstnärlig nivå, som hindrar den falskt folkliga, mediokra konsten att breda ut sig i revolutionens och massornas namn. Han menar att avantgardet står nära det revolutionära och folkliga; begreppet avantgarde har ju också hämtats från militanta sammanhang. Affischerna och väggmålningarna i Lissabon kring april 1974 stöder också denna uppfattning. De sägs vara anonyma, men bakom dem finns säkert både professionella och amatörer, vilket ger dem deras samtidigt slagkraftiga och spontana karaktär. Gemensamt för affischernas koncisa budskap och väggmålningarnas berättande är att de spränger ramar för hävdvunna begrepp om hur och varför konst görs och hur den skall fungera. 

En av medlemmarna i Sociedade Nacional de Belas Artes, deltar i båda utställningsdelarna, i “galleriernas konst” med experimentella collages, i “gatornas konst” med en diabildsdokumentering av väggmålningarna från revolutionen 25 april 1974. Efter 1974 har några konstnärer också försökt föra med sig den kollektiva andan från barrikaderna in i de efter-revolutionära ateljéerna och gallerierna och samarbetar under beteckningen “Grupo Puzzle”. De gör tillsammans stora collageartade målningar. Bakom manifestationen med utställningen “Exposicao de arte moderna portuguesa” inför en internationell publik hösten 1976, som nu visas i någon minskad version i Södertälje konsthall under rubriken “Portugal – galleriernas och gatornas bilder”, fanns ett starkt behov att vinna ett internationellt gehör som i sin tur skulle kunna bidra till att ge den inhemska kulturpolitiken stimulans att skapa nödvändiga förutsättningar för konstlivet, inte minst ett bittert saknat museum för 1900-talets konst i Lissabon.

För Södertälje Kulturnämnds och dess konsthalls räkning sänder jag ett tack till alla deltagande konstnärer i Sociedade Nacional de Belas Artes och till utställningens kommissarie Rui Mario Goncalves, samt till Eduardo Nery och de “anonyma revolutionsmålarna”, men även till vår medarrangör av utställningen på svensk botten, Lunds konsthall, för inledande kontakter med Portugal och för förarbetet med utställningens katalog och affisch. 

Per Drougge