Ernst Martin Ljunggren signerade sina verk ”EML”. Han hade ett kritiskt och sparsmakat förhållningssätt till utställandet. Det räckte med att ställa ut separat ca vart tionde år och då företrädesvis i något av de mer kända gallerierna. Ett förhållningssätt som kanske har en förklaring hos Ragnar Sandberg, den professor han studerade för på Konstakademien ”Den självspäkande Ragnar Sandberg satte stor press på sina elever och han varnade dem för att för ivrigt söka offentlighetens ljus med sin konst. Martin Ljunggren tog s.a.s. denna inställning ad notam – på gott och ont.” Drougge skriver vidare ”Martin Ljunggren och hans generation tog ju vid i det Sverige, som Hjorth, X-et och Sandberg med sina bilder gjort till ”vårt” men som sedan gradvis försvann, såväl i verkligheten som i konsten. Efter dem kom internationaliseringen och formaliseringen, paraden av ismer och trender.”

Att utställningen gick vidare till Sundsvall var ingen slump. Där föddes han nämligen år 1930. ”Fadern fick honom att ägna sig åt boxning och backhoppning på skidor och modern satte penslar och oljefärger i hans händer.”

Efter aftonskolan på konstfack 1949 kom han lagom till 20-årsdagen in på konstakademien.

Den trio av konstnärer som då var Akademiens professorer var Ragnar Sandberg, Bror Hjorth och Sven X:et Erixon.

Efter en lyckad debututställning på Galerie St Nikolaus 1962, friggjorde ett stipendium arbetstid. Familjen köpte av en gammal bondgård och flyttade till Gotland. Här levde han med fru Kerstin och sonen Mattias. ”Han betraktade sig under -60 talet som en traditionell landskapsmålare, som stack emellan med interiörer och stilleben och ett och annat porträtt.”. Sista delen av sitt liv levde han i Södertälje där han i många år hade en stor ateljé på Saltskog gård med ett fint ljusinsläpp och högt till tak, med en magnifik utsikt mot trädgården. Formatet på hans målningar möjliggjorde att han ofta kunde stå vid sitt staffli och måla. Hans arbetslust var mycket hög, ofta var han den som kom först och den som sist lämnade sin ateljé.

Källor: Konsthallensarkivmapp, citat: Per Drougge Text: Anneli Karlsson