Nahrins teman är smärtsamma, men det är lätt att dras in i detaljerna, kombinationerna av sårbarhet och styrka. Vad är det jag tittar på? En människomage? En säls feta fena? Benen på en oxe, en kvinnas fot?

En central aspekt av Nahrin konst är storleken på verken. Målningarna är ofta stora, motiven kräver att bli sedda. Nahrin följer en tradition inom måleriets kanon som tidigare varit männens: Pablo Picasso, Francesco de Goya – brutalitet och storlek går hand i hand. Men, i Nahrins konst är intentionen inte att chocka utan att föra samman betraktaren med konsten genom att få i gång betraktarens empatiska förmågor: sorg, ömhet, förundran.

Nahrin målar från en specifik plats.

Erfarenheter av trauman finns i vårt DNA, kanske även på kollektiv nivå. I Nahrins fall handlar det om hennes mormors upplevelse av Seyfo, folkmordet på kristna minoriteter i det som en gång var det ottomanska imperiet, brutala massmord men också systematiska våldtäkter under året 1914, svärdets år. Skamliga händelser som återupprepas genom historien: förintelsen, Rwanda, Kambodja, Darfur, Tigray… människans skamliga natur. Och samtidigt, erfarenheterna som gör oss till människa – vår förmåga att känna igen smärta i någon annan, att förstå att jag existerar för att du också existerar.