Den 27 januari var det stor vernissage. Den nya konsthallen med sina 600 kvadratmeter utställningsyta fylldes med Fribersgs teckningar och grafik. Det var hans största utställning ditills. Sammanlagt 200 verk ställdes ut med tidspannet 1958 – 78. Med i utställningen var också de dekorskisser Friberg precis gjort till den nya Cullbergbaletten.

Friberg och Birgit Cullberg närvarade vid vernissagen. Öppningstalade gjorde dåvarande kulturnämndens vice ordförande Gunnel Liljegren. Sedan tog konsthallschefen Per Drougge över och trollband publiken med sin brinnande entusiam och närvaro som var kännetecknande för hans tid på Södertälje konsthall. Christer Duke skriver: ”Vernissage föreläsare enligt klassisk modell – och med den äran! – var konstintendent Per Drougge, inför en cirkel åskådare.” Nedan följer en bit av Per Drougges tal citerad från L.T.

Jag var nere i Göteborg vid den här tiden. Jag minns ännu vilket eko Fribergs och de andras arbeten gav, med dess nya, ”kallhamrade”, fotografiska teknik. Men Friberg har aldrig varit direkt socialt samtids engagerad. Han har aldrig låtit sig bindas av några entydiga slagord. Han har varit för mycket estet för det. Han har haft sina egna riktmärken, framhöll Per Drougge.

Bland de monumentala verken märktes bland annat Den klassiska bilden, en teckning 119 x 145,5 cm föreställande den junta som tog över Chile i samband med militärkuppen 11 september 1973. Teckningen är gjord 1974 och bygger på ett fotografi. Många Chilenare kom till Södertälje som flyktingar efter kuppen, och kanske är det på grund av den aktualiteten som just det verket köptes in till kommunens samling. I bilden framträder diktatorn, den självutnämnde statschefen Augusto Pinochet som centralgestalt iförd solglasögon och med armarna demonstrativt korsade. Vid sidan av honom och framför framträder skelettartade figurer, som ett vittnande om att ur detta kommer inget annat en död. Bakom honom backar hans tillsatta junta upp, iklädda sina uniformer. De är avbildade ögonlösa, munnarna grymt nedragna. Det är en bild utan bekräftelse av den andre. Den blinda makten uttrycks i sin råa fullkomlighet. Litografin Junta med en upplaga på 180 är från samma år, försäljnings intäkterna av verket gick oavkortat till att stödja Chilekommitéen. Andra monumentala verk som visades bär titlar som Människor och demoner, Nattmara, Postindustriellt landskap. Hallucinatoriska djupdykningar i det mänskliga psykets dunklaste vrår. Mardrömslandskap som lyfter civilisationskritik, som miljöproblematiken i det postindustriella samhället. Motiven framträder och belyses ur ett mystiskt mardrömslikt dunkel.  Eller som Drougge beskriver i utställningskatalogen den unika tekniken att arbeta från mörker till ljus

/…/att ta fram ljuset ur en svart yta, ett med grafitstift insvärtat pappersark, som bearbetas med en kautschuk/…/.

När Per Drougge beskriver Fribergs konstnärskap skriver han in honom i en konsthistorisk kontext.

Hans själsfränder i konstens tidigare historia måste vara mästare som Munch, Van Gogh, Goya och Rembrandt, hos vilka den yttre och den inre världen smälts samman till ett uttryck för vår existens i dess totalitet. Jag måste tillägga engelsmannen William Blake, som Arne Törnqvist nämner i katalogförord.

I Drougges katalogförord får man också en förklaring till det tal han höll om Friberg och hans förhållande till det politiska vid vernissagen. En förklaring som sätts i samband med de grupper som bildades på olika håll i landet under 1960 talet.

Tillsammans med sex göteborgare bildade han gruppen ”sex aspekter”, som framträdde kring mitten av 60-talet. Gruppen kom att vända sig mot den nedärvda västsvenska kolorismen och dess försjunkande i stilleben och hörn av naturen och engagerade sig i den sociala och politiska verkligheten, fast på ett mera mångtydigt och inte så militant sätt som t ex Stockholmsgruppen som stod bakom tidningen Puss.

 Källor: konsthallens arkivmapp, text och sammanställning Anneli Karlsson