Den här hösten fortsätter vi att presentera omläsningar av konsten och estetiken i Södertälje konsthall. Denna tillskrivning är en del av arbetet att bredda förståelsen av konsthistorien.

Laercio Redondo har fördjupat sig i leken mellan estetik, arbete, tid, statsvetenskap, mode och begär i flertalet stora utställningar från Barcelona till Rio de Janeiro i två decennier. Utställningsarkitekt Birger Lipinski har arbetat fram metoder hur föremål och konstnärliga plattformar kan presenteras, omformuleras och ges fysisk form på några av Sveriges främsta museer. Tillsammans har duon en alldeles särskild expertis: de kan förklara hur konst, arkitektur och design har påverkats av politik, kollektivt minne och ibland, av slumpen.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

I Laercio Redondos konstnärskap har historien alltid en central roll, han använder sig ofta av en historisk gestalt som kanske inte tidigare förståtts genom sin konstnärliga gärning. Personen i fråga blir en form av vålnad i modernismens saga. Vi får möta den i form av till exempel Mies van der Rohes dolda samarbetpartner formgivaren Lilly Reich för Barcelonapaviljongen, eller Athos Bulcãos och dennes arbetares kollektiva bidrag till skapandet av den modernistiska staden Brasilia i Brasilien. Laercio Redondo låter historien möta allt från videoklipp till levande växter i sina installationer. Vi får sakta lära känna en helt ny historia genom de många sinnesintryck av bilder som känns igen och som bryter mot en slags ”fantombilder” genom grafiska tryck och installationer på väggar och möbler. Text, ljud och inläsningar blir viktiga pusselbitar i att begripa hur våra tidigare överenskommelser kring det förflutnas landskap kan förändras. Speglingar och en form av dubbelexponeringar av tid och objekt ger oss möjligheten att betrakta och förstå vårt samhälle i ett helt nytt ljus.

I Södertälje konsthall får besökaren ta del av en fiktiv samling svensk designhistoria. Men samlingen är en iscensättning i rörelse, där skuggorna blir en del av föreställningen. Delar av utställningen är en lek med kopian och vi ser grafiska tryck i färger som påminner om modernismens färgskalor. Här är det lätt att tänka på Andy Warhol, men screentrycken i utställningen gör sambanden svårbedömda – är det dyra konstverk eller en enkel scenografi som vi tar del av? Vad säger denna samling om svensk designhistoria? Vad händer då de många objekten, inköpta på loppisar, får bära berättelsen om en vattentät svensk konst- och designhistoria? Kanske är det i de lekfulla upptågen med färg, skuggor och ljud som vi kan ta oss genom skärselden i berättelsen om en formaliserad estetik och design som så länge utgjort den samhälleliga exporten av varumärket ”Sverige”.  Redondo och Lipinski ger oss inga enkla svar kring vad Sverige varit och är på väg att bli. Men vi påminns i utställningen ”The Phantom Collection” om hur den mästerliga svenska ingenjörskonsten över moderna ideal kanske kan vara ett hinder mot en mer mångfacetterad framtid.

Joanna Sandell, chef, Södertälje konsthall