Ur valven nere i Lunahuset plockades diabildskassetter, tummade pärmar och affischer fram. Ingela blev främst intresserad av det vi hittade kring Peter Weiss, filmare och konstnär som Södertälje konsthallschef Per Drougge beslöt att göra en utställning med år 1976. Det var vid en tid när Peter Weiss hade lämnat måleriet och vänt sig mot filmen och dramatiken. Till utställningen i Södertälje lät Per Drougge göra en kopia av en av Peter Weiss målningar, Parad. Bonaden hänger än idag i Allaktivitetshuset i Saltskog i Södertälje. I sina efterforskningar kring målningens uppkomst kom Ingela att intervjua Gunilla Palmstierna Weiss som levde med och arbetade nära Peter Weiss. Att lyssna på intervjun är som att sjunka ner hos någon som är mycket klok och som har levt ett långt och spännande liv. Som att vila i känslan av att ett människoliv kan lyckas snudda vid de eviga frågorna om vad kreativitet kan åstadkomma, vad kärlek kan betyda och varför vi egentligen är här. I Gunillas berättelse om hennes och Peters förälskelse får vi nycklarna till varje detalj i målningen. Berättelsen om fallna ledarskap, om döden och om livets många märkliga utmaningar och överraskningar.

Arbetet med Gunilla Palmstierna Weiss får mig att tänka på den film som blev mitt första möte med Ingelas konstnärskap, Andrei’s Maria.

Andrei’s Maria är resultatet av en längre tids efterforskningar under en residensvistelse på Baltic Art Center åren 2015-2016, en komplex essäfilm med en alldeles egen rytm och berättarteknik. I fokus finns filmregissören Andrei Tarkovsky, men framförallt skådespelerskan Guðrún Gísladóttir som spelar rollen som Maria, häxan som sänds till världen för att rädda den från en kärnkraftsolycka.Tillsammans med sin dotter Vera återbesöker Guðrún den plats på Gotland där inspelningen av den ikoniska filmen Offret skedde. Genom att väva samman arkivmaterial och de nya inspelningssekvenserna berättar Ingela om kärnvapenmotstånd, kvinnokamp och spiritualism genom att skickligt väva samman plats, minne, tid – bilder.

Vad har motstånd och kamp för färg? Eller med andra ord, hur gestaltas engagemang på flera plan än genom endast ett linjärt berättande? I Ingela Johanssons konst finns inga klichéer och hon värjer sig för det endimensionella och förenklade. Samtidigt handlar det om att ge det som är komplext en form och ett större sammanhang. En unik och ny berättelse, fångad genom efterforskningar, eftertanke och känsla. I skisserna som jag får ta del av framträder färgerna stålgrått silver (som metall, fast mjukare) och blanksvart glas. Ingela bearbetar vår närhistoria och ger den ny mening, som medel använder hon alla tänkbara former av skapande; video, text, installation, readymade, måleri, teckning, institutionskritik, glas, textil.

I Var ska vi äventyra? finns en serie nyproducerade textila verk. Verken har en form som anspelar på både protestvepor och bordsdukar men de är också en serie magnifika porträtt föreställande starka och inspirerande kvinnor genom århundranden av historia som; Virginia Woolf, Pallas Athena, Rosa Luxemburg och Simone Weil med flera.

Varje porträtt ger nycklar till att förstå utställningen som helhet. Här finns personligheter som hantverkets gudinna, Athena, människorättsaktivisten Rosa, författaren Virginia och aktivisten och mystikern Simone. Med i utställningen finns även inlån av konstverk från Gruvarbetarnas strejkkonstsamling i Gällivare. Lagren av historia undersöks och bearbetas som om historien var fysiskt påtaglig, ibland får vi ta del av helheter och sammansmältningar, andra gånger är det en specifik detalj som utkristalliserar sig och framträder i nytt ljus.

Ingela Johansson är från glasrikets Boda, hon växte upp i en familj av generationer glasblåsare. I glasets historia finns berättelsen om tungt kroppsarbete, gemenskap, Sveriges industrialisering – och idag även uppkomsten av upplevelsekultur inom kultursektorn och på landsbygden. Ingela har tidigare undersökt glasrikets historia, utveckling och förutsättningar som initiativtagare till det genomgripande projektet ”Massa i rörelse”. Tillsammans med konstnärerna Eva Arnqvist, Johanna Gustafsson Fürst, Åsa Jungelius, Caroline Mårtensson och Malin Pettersson Öberg genomfördes en serie konstnärliga produktioner, utställningar, seminarier och en bok. I ”Var ska vi äventyra?” framträder nu för första gången glaset som objekt i ett konstverk. Ingela Johansson har tillsammans med glasblåsaren Micke Johansson låtit blåsa figurer som hon hämtat från politiska fanor ur arbetarrörelsen; här finns en elegant och nyfiken svart uggla, en graal i glas och svartblänkande emblem.

I kontrast till det sköra glaset står ett antal figurer i trä runt om i rummet. Figurerna, allt från en jättelik ekorre till en elefant på hjul, utmanar perceptionen och vår upplevelse av rummet omkring oss. I tanken har Ingela haft just barns upplevelse av världen, av hur stort allting verkar när du är liten. Förlagor till verken kommer från arkivbilder över leksaker som skapades under Arts and Crafts-rörelsen i England, och än en gång finns en länk tillbaka till kvinnlig frigörelse då dessa leksakerna ingick i ett större motiv kring att ge kvinnor arbetstillfällen och i förlängningen ekonomisk och personlig frihet. Inspiration till verket fick Ingela Johansson under en residensvistelse i London, då researchen kring suffragetten Sylvia Pankhurst ledde Ingela till den historiska leksaksproduktionen – bland mycket annat.

Barnens plats i världen och världens plats i barnen är också i fokus i verket Children of the World. Ingela har tittat närmare på ett japanskt dokumentärt projekt där barn världen över intervjuas om sina liv, sitt omgivande samhälle och sina framtidsdrömmar.  Som barn ingick Ingelas familj med två systrar i projektet i ett kapitel om Sverige och glasrikets Boda. Projektet speglar frågor som globalisering, barnkultur och kulturell förförståelse.

I Var ska vi äventyra? är kamperna inte delade, de ingår i en väv av sammanhang, tillfälligheter och mönster. I gemensamma och enskilda perspektiv. Hur ska framtida engagemang om rättvisa ut? Ingela Johansson ger oss inga färdiga svar utan snarare en oändlig mängd utgångspunkter och möjligheter.

Joanna Sandell, chef Södertälje konsthall

Bilder: Installationsbilder från utställningen Var ska vi äventyra? 

Three Histories, Three Circles, Three Horizons är baserad på tre av Ingela Johanssons filmmanuskript och uppsatser som kommunicerar de metoder, perspektiv och teman som finns i hennes konstnärliga praktik. Boken introducerar verk gjorda mellan 2010 och 2017, och återger hur hon arbetar undersökande med arkiv, läser igenom historier, går från närbilder till vidvinklar och länkar geografier. Boken har en icke-linjär struktur, med en spiral-strategi för dess ämnen och historiografi som skiftar från mikro till makroperspektiv. Texter av: Charlotte Bydler, Cecilia Gelin, Ingela Johansson, Olivia Plender, Hester Reeve, Christina Zetterlund. Grafisk form: Rikard Heberling. Redaktörer: Ingela Johansson, Christina Zetterlund

Beställ av oss! konsthallen@sodertalje.se. 100kr. Uppge namn och adress så skickar vi per post.