Tillsammans med professor Ramses Wissa Wassef och pedagogen Sophie Ha:bib Gorgi, hans hustru, fick jag förmånen att välja ut ett femtiotal ej förut utställda bildvävnader från de senaste två åren. Under våra samtal nämnde Ramses Wissa Wassef, att det nu är ungefär tjugofem år sedan han och hans hustru startade den pedagogiska experimentverksamhet han redogör för i ett par artiklar här i katalogen. Under begynnelseåren fick barnen arbeta i sina hem. 1945 byggde Ramses Wissa Wassef den första vävarverkstaden strax utanför den slutna bebyggelsen i Harrania, en fattig fellahby med något över tusen invånare. De flesta fellaherna är lantarbetare, några brukar arrenderad jord, bara få av dem äger de åkrar som kräver deras tunga dagsverke. En kanal från Nilen för dit det vatten som gör åkrarna fruktbara, en annan kanal tar med sig det förbrukade vattnet. Nilen och nilvattnet är förutsättningen för byn och spelar därför en oerhört stor roll i deras föreställningsvärld. Där Nilens vatten inte når, står öknen som segrare. Ramses Wissa Wassef har ömsom kallats pedagog, idealist och visionär.

Hans starka tro på människan och hennes möjligheter har gett honom tåla mod, eggelse och inspiration under det gångna halvseklet. I ett föredrag för några år sedan uttalade han sitt credo: ”Jag har ofta blivit tillfrågad hur det är möjligt att få fellahbarn, som lever ett mycket primitivt liv, att göra sådana här konstverk. På den frågan svarar jag, att även om mina unga konstnärer lever som fellaher så är de ur konstnärlig synpunkt varken att betrakta som barn eller som primitiva. I ett barns normala utveckling kan den utveckling mänskligheten genomgått under en geologisk tidsrymd gå på otroligt kort tid. Jag är absolut övertygad om att samma sak vi har åstadkommit i vävnader lika gärna skulle kunna göras om man arbetade med keramik, musik, teater eller vilken annan konst- och uttrycksform som helst. Det beror uteslutande på vilken inställning man har till uppgiften och vilka arbetsbetingelser man kan ge ungdomarna. Mitt stöd har varit den enkla övertygelsen att konsten föds med människan. Fostrarens uppgift är att skydda människan mot fostraren själv, ty under barndomen är konsten ömtålig till sitt väsen. Man får inte hämma dess växt genom att försumma den, men man får inte heller försöka påskynda dess utveckling – det händer bara alltför ofta – för att fort tvinga in den i en slutgiltig form. Man vill inte ge barnet den tid det behöver för att på egna vägar komma fram till de sanningar man kan lära ut.” Till hans egen berättelse bör nämnas att hans inspirerande verksamhet nått internationell ryktbarhet. Konstnärer och pedagoger från flera världsdelar har kommit till Harrania för att träffa honom, och liknande experiment sker på olika håll som ett resultat av dessa studiebesök.

Ramses Wissa Wassef gör inga förlagor och låter inte heller vävarna göra skisser eller kartonger. Han säger sig inte ha några patenterade pedagogiska metoder. Vi anar emellertid att inte bara hans förmåga att dela med sig av sitt tekniska kunnande varit en förutsättning utan också att hans inspirerande närvaro varit absolut nödvändig för dessa unga konstnärers skapande. Hans maka har genom sitt stora intresse för uppgiften och sin kärlek till byn och dess invånare skapat den atmosfär och det förtroende, som fått de unga pojkarna och flickorna att i väven berätta om byn och alla dess fyr- och tvåbenta invånare, om lyckliga och olyckliga tilldragelser, om födelse och död, om saga och verklighet. Den lilla byn är en sluten miljö liksom de små kubiska husen av soltorkat tegel. Endast vänner bjudes in till familjerna, och byborna öppnar sig personligen bara för den som de upplever som uppriktig vän. Endast för denne låter de sin rika fantasi flöda i tal och sång. Ramses Wissa Wassefs betydande insats är att han funnit nyckeln till denna rika värld, att han fått ungdomarna att till väven överföra sina upplevelser och visioner, så omedelbart och äkta som de en kväll kan berätta eller sjunga framför den öppna elden i hans atelje.

För denna färgstarka och rika bildvärld tackar vi därför professor Ramses Wissa Wassef och hans maka Sophie Habib Gorgi och de unga konstnärerna i Harrania.

Södertälje i maj 1968
— Eje Högestätt

P. S. Med utställningen vävarna från Harrania öppnar Södertälje stads konsthall i den nya byggnaden Järnagatan 22. Det är ett glädjande ställningstagande från stadens sida att genom Kulturnämnden satsa på egen utställningsverksamhet, om också än så länge inte i en egen konsthallsbyggnad utan i provisoriska lokaler. Från början var dessa avsedda att hyras ut som bilsalong vilket givetvis i viss mån förklarar lokalernas utseende. Även om takhöjden är för låg för en verklig konsthall, och inte heller belysningsförhållandena är idealiska för utställningar av konst och konsthantverk, finner vi ändå här förutsättningar för ett stadens eget utställningsgalleri. Genom att galleriet i gatuplanet kunde förenas med utrymmen en trappa ned, föreligger det också förutsättningar för en betydelsefull ”kringverksamhet” med konstaftnar av olika slag. Experimenttillställningar, happenings, musikaliska prestationer och ljudfenomen även av ganska högljudd karaktär bör kunna försiggå utan att grannar och gatuflanörer oroas mer än önskvärt.