I år firar Assyriska föreningen sitt 50 årsjubileum med bland annat en utställning i skyltfönstret på Södertälje konsthall!

2021 var egentligen Assyriska föreningens 50 årsjubileum men firandet fick skjutas fram på grund av pandemin. Assyriska föreningen visar hantverk skapade av de aktiva kvinnorna i föreningen. Vi får ta del av tyger, broderier och andra utsmyckningar som berättar om den assyriska historien och kulturen.

Kan ses under Lunagallerians öppettider! Välkomna!

Intervju med Assyriska föreningens ordförande, Sonya Aho:

Assyriska föreningen firar 50 år i år och detta firas bland annat med en utställning i Portal, som är en del av konsthallen. Utställningen flyttade senare till konsthallens skyltfönster. Den Assyriska föreningen bildades 1971, och var den första assyriska föreningen i Europa. Det fanns ett starkt behov av en mötesplats och socialt nätverk för de nyinflyttade assyrier i Södertälje som organiserade sig och grundade föreningen. Idag bedriver föreningen aktiviteter inom fyra olika verksamhetsgrenar; kvinnosektionen, familjesektionen, ungdomssektionen och kultursektionen.

I utställningen visas flera olika hantverk. Virkade dukar, broderade tavlor, kuddfodral med mera. Jag intervjuade Sonya Aho, som sedan ett drygt halvår tillbaka är ordförande för Assyriska föreningen. Vi diskuterade om de olika hantverken, symboliken i mönstren men även om kvinnornas roll i föreningslivet och hur hantverket har varit ett sätt att hantera kollektivt trauma.

 Hur gick tankeprocessen till när ni bestämde er för att göra utställningen?

–Vi har många aktiviteter i föreningen och många som är engagerade och aktiva, men jag ser att vi har många aktiviteter bara inom vårt föreningsliv. Det är alldeles för få som får ta del av vår rika kultur. Vi behöver göra den mycket mer tillgänglig för fler att ta del av. Vi behöver öppna upp och vara en del av det offentliga i Södertälje. Vår folkgrupp är en stor del av Södertäljes befolkning och vi känner oss hemma här och Södertälje betyder väldigt mycket för oss. Därför är det viktigt att vår konst och kultur visas i de offentliga rum som finns och konsthallen är en av de viktiga platser vi behöver finns med i.

Det är väldigt viktigt det du säger eftersom det säkert finns många personer i Södertälje som inte känner till er kultur.

-Vi hade en manifestation för några veckor sedan här i Södertälje. Det var väldigt roligt att se många svenskar som kom, och assyrier, det var väldigt blandat. Och då kom det fram några Södertäljebor och en person som sa ”det är helt otroligt, jag har levt här i 50 år men vet inget om er kultur eller var jag kan ta del av den”. Den här personen var dessutom en aktiv kulturperson, men vi har inte mötts över kulturgränserna tidigare. Hur kommer det sig att vi inte har gjort saker tillsammans? Och det är det jag verkligen brinner för nu. Vi ska öppna upp, vi ska samarbeta, vi ska vara en del av Södertälje, och Södertälje är en del av oss, vi kommer inte ifrån det.

Några dagar innan jag gjorde intervjun med Sonya arbetade jag i konsthallen. Två äldre kvinnor kom för att se utställningen. Den första kvinnan som kom ringde snabbt sin väninna och bad henne komma till konsthallen, strax därefter kom deras barnbarn också. De berättade att de hade gjort en del av hantverken som visades. En av kvinnorna berättade för mig att hennes barn hade sagt att hantverken var gamla och att det ska slängas. Nu hänger de i konsthallen där allmänheten får ta del av dem. Jag har stött på flera yngre personer som har berättat att de känner igen hantverken och att deras mormor eller farmor har varit med och skapat en del av hantverken som visas just nu. Sonya berättar för mig att traditionen håller på att dö ut och att det inte är många som kan utöva denna konstform idag.

Kan du berätta lite om tekniken gällande hantverken?

-Det är en ganska avancerad form av konst som många unga flickor utövade i de yngre tonåren fram till att de blev vuxna kvinnor med ett eget hushåll. Det är brodyr på lakansväv, och lakansväv är väldigt tunn och fin väv. Det är inte korsstygn, det är stygn på stygn där man verkligen måste ha precision och hitta rätt i både färg och form. Det är tidsödande och tålamodskrävande arbete. Idag är det nog inte många som kan utöva denna konstform, framför allt inte i den yngre generationen. Det här är en utdöende konstform vilket är synd om vi inte bevarar eller förmedlar den till de yngre generationerna.

Jag och Sonya pratar om kopplingarna mellan hantverken och Seyfo, folkmordet som skedde 1915 på de assyrier och andra kristna minoriteter i nuvarande Turkiet.

-Jag tror, och vet att man försökt glömma det traumatiska bland annat genom att smycka sina hem med färgglada textilier. Min pappa är överlevare från Seyfo, han var 6-7 år när det inträffade och han hade många minnen, men han ville aldrig prata om det. Han ägnade sig åt stengravyr med väldigt fantasifulla mönster. Det var ett sätt för honom att hantera trauman. Jag tror att brodyr, om man ser till färgerna och formerna, också är ett sätt att hålla borta det mörka. Historiskt ser vi hur olika grupper och individer hanterar trauman genom att fokusera på någonting annat. Det känner vi igen i mekanismen kring hantering av sorg.

Tror du att hantverket, att brodera blev viktigare och starkare för kvinnorna efter Seyfo, eller har det alltid varit starkt?

-Hantverk har alltid varit viktigt, för vi har varit duktiga hantverkare genom årtusenden. Men för kvinnorna tror jag att det blev viktigt att komma bort från sin vardag eller arbetet med hushållet, koncentrera sig på någonting annat till exempel när lantbruket låg i träda eller när hushållsarbetet var färdigt. På kvällarna satt man tillsammans vid oljelamporna och broderade. Få kvinnor hade tillgång till utbildning och skola. Det här var ett sätt för kvinnorna att visa sin skicklighet, om de inte kunde visa att de var duktiga i skolan kunde de göra det genom hantverket.

Själva mönstret på tygerna, rosorna och påfåglarna, har de någon specifik betydelse?

-Det har jag funderat över mycket, varför återspeglas inte till exempel de kristna symbolerna? För i all annan del av vår kultur och tradition så har vi mycket symboler men just i brodyren ser jag inte det. Dels tror jag att vi tog efter mönster som kom från andra kulturer men jag tror också att det var ett sätt att försköna. Det är vackra blommor och färgglada former. Jag vet inte helt säkert om det också har att göra med att man inte fick använda symboler i det offentliga. Både kristna och andra symboler. Det var säkrare att hålla sig till de här mönstren som inte direkt hade något budskap, än att skapa egna.

När man tillhör en minoritet så försöker man förhålla sig till majoriteten.

-Jag tror det är kopplat till mindervärdeskomplexet av att tillhöra en minoritet. De flesta av hantverken är skapade för femtio år sedan. Vad var det då? Det var utvandring, det var många förföljelser och förtryck. Många var utsatta av kurder och den turkiska staten bland annat, det var Cypernkrisen. Det var många konflikter i omvärlden som påverkade vår minoritet på ett negativt sätt.

Vår diskussion handlade mycket om att många kvinnor idag saknar kunskap om brodyrhantverken. De små virkade dukarna i utställningen gjorda med nål som ser ut som vindruvsblad är något äldre kvinnor fortfarande sysslar med. I detta sammanhang har vindruvsbladen och vindruvorna en symbolik för assyrier. Förutom virkade dukar och tyger visas även två dräkter som ett komplement i utställningen. 

Jag ber Sonya berätta om dräkterna:

-De är nyligen uppsydda. De ska föreställa traditionella dräkter från forna Assyrien, hur en kung och en drottning klädde sig. Det man känner igen är att delar av dräkterna återkommer i de folkliga dräkterna som våra äldre har haft på sig, till exempel livet och förklädet med utsmyckningar. Man kan se från forntida reliefer och stentavlor som är 4000 år gamla hur de dräkterna såg ut.

Hur många kvinnor är aktiva i assyriska föreningen idag?

-Det är många kvinnor. Det är verkligen kvinnorna som bär upp många av våra aktiviteter och verksamheter. Kvinnorna är väldigt engagerade i hela föreningen, framför allt i barn- och ungdomsverksamheten, i bildningsverksamheten och kulturverksamheten. Vi har väldigt starka kvinnor, många förebilder för de yngre generationerna. De är kulturbärare, mödrar, kvinnor, men också brobyggare mellan generationer, mellan kulturer, mellan olika konstformer. Om man ser rent historiskt så har tidigare ordförande varit män, men i praktiken så var det kvinnorna som utförde aktiviteterna och styrde. Under hela 70-, 80- och en bit in på 90-talet var det män som satt i styrelsen. Men nu tycker jag att vi kvinnor har tagit över. Den förra ordföranden som jag tog efter var också en kvinna.

Sonya avslutar intervjun med att förklara varför föreningslivet är viktigt.

-Det viktiga är att vi har flera rum där vi kan vara hela människor. Jag jobbar som alla andra, och där har jag en professionell roll, när jag är i föreningslivet har jag en annan roll. Hur kan man förena det här, att vara en hel människa i olika rum? Det är min ambition. Jag såg att det behövdes en del förändringar i föreningen. Vi behöver nå ut, bli mer offentliga, söka det gemensamma och hitta samarbetsformer. Vill man förändra något, måste man börja med sig själv och då får man också engagera sig, ta ansvar och det är just vad jag har gjort.

Assyriska föreningens utställning med utdöende assyriskt hantverk visade ett urval av det kvinnorna har arbetat med i många år. Det är inte endast tyger med vackra broderier på, utan det är en hyllning till kvinnorna, det handlar om hårt arbete och tålamod, det är historia som får fortsätta leva vidare och det är kvinnligt gemenskap.

Text av Daniella Maraui, Södertälje konsthall