Olivia Plender är en brittisk konstnär verksam i Stockholm. Med utgångspunkt i socialhistoria utforskar hon olika pedagogiska modeller i sina konstverk. De motsatta idéer bakom syftet med de utbildningar som uppstod i de industriella och postindustriella epokerna – utbildning för arbetare i arbetspraktiker och utbildning av mer frigörande karaktär. På Södertälje konsthall presenterar Olivia Plender två verk som berör temat barndom, baserat på hennes forskning kring pedagogiska leksaker och lekar.
Social Construction (2012) består av en arkitektonisk leksaksuppsättning och affischer som bjuder in besökare att montera 31 olika strukturer utifrån träklossar. Detta arbete bygger på Anchor Stone Blocks, ett populärt inlärningsspel som patenterades av Friedrich Richter 1884. Spelet utgår från ett system som utvecklats av Friedrich Fröbel, den tyska utbildningsreformatorn på 1800-talet och upphovspersonen bakom förskolan. Han förespråkade ”fri lek” i barndomen och gjorde för detta ändamål en serie leksaker som han kallade ”presenter”. De var avsedda att uppmuntra olika stadier av barnets utveckling, samtidigt som de var tillräckligt spännande för att locka fram kreativitet. Till skillnad från Fröbels version av utvecklingsstegen är Social Construction (den sjätte ”presenten”) ett ”slutet” spel som lär dess utförare om de institutionella strukturer som utgör samhället. Ett begränsat antal byggnadsalternativ presenteras på affischerna, inklusive kyrkan, skolan, militärkaserner och till och med en kulturinstitution.
Easton Fables (2016) är en bok för barn, som ursprungligen beställdes som en del av ett orealiserat offentligt konstprojekt, avsett för en grundskola i den brittiska staden Bristol. Boken presenteras offentligt för första gången i denna utställning. Easton Fables är en samling noveller och spel, skrivna i samarbete med en grupp åttaåriga barn från skolan i Bristol. Tillsammans använde konstnären och barnen trådar för att lära sig att spela det antika spelet snörlek och skrev fablerna, baserat på de former och figurer som de gjorde. Leken skapar en tillgänglig men abstrakt plattform för berättande. Med hjälp av dessa enkla snör-strukturer skapas möjligheter till barnens egna upplevelser av svåra ämnen som krig och migration, såväl som vardagen i en skola. I berättelserna ser vi hur barn uttrycker grundläggande behov som trygghet, fred och lycka i en komplex, förvirrande och ofta hotande vuxenvärld.