Hemö för Södertälje konsthall.

En ö för att komma hem i landskapet,
hem i tiden,
hos de som gått före och de som kommer efter,
för de som arbetar här och de som besöker.

Katastrofer och pånyttfödelse.
När en ö stiger ur havet upphör all oro.
Myrorna i blodet försvinner.
Helt fri i min obetydlighet, svalvelos till trots, andas jag igen.

Den 14 november 1963 föds en ö ur havet söder om Island. Den bildas genom ett submarint vulkanutbrott på 130 meter utmed den mittatlantiska ryggen. Människorna kivas om namnet, men döper ön till Surtsey efter eldens underjordiske härskare, jätten Surt.

Bara ett par veckor senare börjar trutar och måsar vistas där mellan de vulkaniska utbrotten. Insekter och mikrober svävar över ön. Havsströmmar för med sig fröer och redan sommaren 1965 växer en första marviol på Surtseys svarta strand.

Fyra år senare när vulkanen lugnar sig är ön 2,7 km² stor. Ön, vars 60-årsdag vi just firat, har delvis eroderat och sjunkit sedan dess. Den är nu 1,4 km²; lika stor som Södertäljes stadskärna inklusive Torekällberget.

Likt Surtsey är Södertälje konsthalls Hemö en ny plats, men består inte av något nytt, utan av sånt som dräller, ruvar och blommar ut när det får värme och näring.

MYCKET (Mariana Alves Silva, Katarina Bonnevier & Thérèse Kristiansson) i samarbete med personalen på Södertälje konsthall.

Verkförteckning:
Almodrama II, MYCKET, 2024 (återbrukad fåtölj, textilstuvar, textillim)

Dinner with absent friends II, MYCKET, 2017 (återbrukat bord, pigment, bindemedel)

Marled II, MYCKET, 2024 (återbrukad lampa, crepepapper, vattenfärg, lim, ståltråd)

Surtsey II, MYCKET, 2024 (återbrukad matta, kantband, textillim)

Zink, Jonas Bohlin, 1984 (tidningsställ av trä och betong)