Tisdag 10 mars har vi väldigt många besökare i konsthallen. Ett gäng på 20-talet elever från en skola har precis fått introduktion till utställningen ”Ernest Mancoba- Ett konstnärskap som rör sig in i vår tid ”. Uppgiften från deras lärare var att hitta någonting de finner intressant i Ernest bildvärld. Ernest Mancobas konstnärskap är säreget och speciellt. Han upprepar former, ibland ser de ut som mänskliga gestalter, ibland som upplösta former, de har släktskap med de totem som också finns presenterade i utställningen. Eleverna är engagerade i att försöka fånga verken med sina mobilkameror (och vi som jobbar i utställningen med att hålla deras fingrar och kroppar borta från konstverken). Mitt i detta scenario äntrar två äldre, välkända för oss, besökare utställningen. Då händer det. Den förväntade kommentaren ”– Men det här skulle man ju kunna göra själv” kommer från en av de nyanlända äldre besökarna.

Jag blir helt ställd. Avväpnad. Vet inte riktigt heller om det är allvar i kommentaren, eller om kommentaren i sig är ett skämt som skall sägas när det betraktas abstrakt konst. Men mitt intryck är att dessa två äldre, vana, utställningsbesökarna menar allvar med kommentaren. Ett par dagar senare lyssnar jag på radion och får höra när radiojournalisten Louise Epstein skall förklara dagens dikt i P1 för en bekymrad radiolyssnare. ”Det är bara en räcka osammanhängande ord och meningar” säger frågeställaren. Louise Epstein svarar att dikter kan vara en mer lekfull plats än prosa, det viktiga kanske är att undersöka en känsla eller en tanke. Det handlar inte heller om att hitta ett korrekt svar, utan mer vad verket skulle kunna betyda för mig? Att läsa poesi kan också vara lite av ett detektivarbete. Man kan behöva ta reda på lite om författarens liv, vad hände när författaren skrev detta? Det är mycket jobb, men ibland är det värt det. Olika omständigheter ger olika tolkningsmöjligheter.

Bygger vårt kunskapande på en ensidig förutbestämd överenskommelse? Att konsten måste vara begriplig på ett enda fullständigt rationellt plan? Eleverna som skulle hitta någonting de fann intressant i Ernest Mancoba-utställningen uppmanades med orden  – Vad tycker du själv är intressant? Det var en jättesvår fråga för dem att svara på. De ville förstås få svaret levererat så de kunde checka av att de svarat rätt. Eller fel. De vana utställningsbesökarna ”som kunde göra själv” har också checkat av konsten, och på ett demonstrativt sätt tagit ställning till dess innehåll.

Att förstå Ernest Mancobas konstnärskap kan vara ett detektivarbete, där kunskap om hans uppväxt, sammanhang, utbildningar, inspirationskällor, politiska engagemang, internering under andra världskriget, familjebildande, förflyttningar mellan länder och kontinenter, återvändande, erkännanden, kontakter och utställningar är en grund för förståelsen. En annan väg för att skapa förståelse för konstverken är att se de andliga, det meditativa, det inåtvända, det långsamma, det sökande. Eller se på färgen och formen.

Ernest Mancoba och hans livskamrat Sonja Ferlov Mancoba ingick i den experimentella CoBrA – rörelsen i början av 50-talet. (CoBrA står för städerna Copenhagen, Brussels och Amsterdam där medlemmarna fanns). De hade ett starkt intresse för den ursprungliga konsten, jämför med det latinska ordet ”primitivus”, som betyder ”den första”. Primitivism, den tidigare term som använts i väst för benämning av all kultur utanför de klassiska konstarterna från andra delar av världen, började kallas särlingskonst under tiden efter andra världskriget. Särlingskonst är en konstterm som ibland är synonym med folkkonst eller självlärda konstnärer eller den konst som görs av personer utan formell konstnärlig utbildning. CoBra kämpade för att stamkulturernas konst, som orättvist åsidosatts av den klassiska konstsynen, ur ett agitatoriskt politiskt perspektiv skulle ses som en annan form av populärkultur, snarare än en fetisch av andra kulturer, såsom i kubistisk primitivism. CoBrAs refererar till särlingskonstens, barns och icke-västerländsk konst långt bortom de antropologiska undersökningarna inom den etnografiska surrealismen. CoBrA ansåg att begreppet primitivism koloniserade andra. CoBrA såg konsten som en grundläggande mänsklig förmåga. Denna tanke representerade också en förskjutning mot en mer materialistisk konceptuppfattning, en återgång till de grundläggande materialens sensoriska engagemang som CoBra-konstnärerna trodde möjliggjorde ett verkligt erkännande av konstens politiska ställning i det bredare samhället.

”Under 1950-talet efter en period av intellektuell konst har vi återgått till den omedelbara konsten. En ny modernistisk primitivism hos CoBrA, en konst som når längre än Picassos exotiserande fetischism och uppmärksammar förhållningssätt till ursprunglighet och materialval tillgängliga för alla konstnärer.” Michael Ragon, fransk konstkritiker.

Ernest Mancoba och Sonja Ferlov arbetade också med andra former av omedelbara konstuttryck. Automatisk skrift, någonting som surrealistkonstnärer experimenterade med, handlade om att försätta sin tankekraft och kropp i ett direkt samröre med det inre- och låta kroppen utan att påverka penseln eller pennans rörelser forma sitt budskap direkt. Detta material bearbetades senare. I Ernest Mancobas konstnärskap finns många referenser till detta i de skriftbaserade arbeten han kontinuerligt återkom till i sitt skapande. Deras intresse för barns skissande förde dem närmare Art Brut som utvecklats i Frankrike, men de hittade också en mer direkt grund i målningar av Joan Miró och Paul Klee som var viktiga referenspunkter. De såg ett engagemang för automatisering för att uppluckra primitiva bilder, ett förkastande av traditionella västerländska kulturer och en ny antropomorfism, där den mänskliga figuren blandas i lika stor grad med djur och vegetativa former.

Konstverk kan ibland framstå som svårtolkade. Problemet med konstens obegripligheter är inte nytt. Redan 1915 när modernismen var ny, hade kritiken svårt att se det konstnärliga i dessa nya, moderna, uttryck.

Enkelt kan konstupplevelsen beskrivas på två sätt: Att det bara finns en tolkning, och den går att lära. Eller: Att konstupplevelsen har med känslan att göra, var och en har sin tolkning.

Ellen Key skriver i Folkbildningsarbetet (1906) att de okunniga, folket, skall ”lära och förstå och genom förståendet älska”. Enligt Ellen Key finns det bara en giltig tolkning av konstverket, och den går att lära. De obildade klasserna skall lära av de bildade klasserna som har monopol på konstförståelse. Avantgardet skulle några år efter Ellen Keys teorier skaka om entydigheten. Konstverket skulle bli mer öppet för tolkning. Det är inte längre bara en diskussion om vad som är god konst, utan vad som är konst. Detta möjliggör den spontana förståelsen av konstverket, och ifrågasätter de traditionella tankarna om kulturell överföring.

Eje Högestett, chef för Södertälje konsthall i början av 1970-talet ville uppfostra publiken med non-figurativ och ny konst. Många utställningar han curerade var med väletablerade namn, okända för Södertäljepubliken, men genom att lita på att konstverken i sig hade lockelse och skapade uppmärksamhet ville Eje Högestett att varje åskådare skulle få möjlighet att skapa sin egen upplevelse med den nya konsten. Den gamla hållningen att uppfostra publiken med en entydig konsttolkning (lära sig att ta del av den nya konsten) blandas här med att lämna tolkningen fri till besökaren. Pierre Bourdieu beskriver detta som en tillit till verkets karisma.

Den karismatiska hållningen hävdar att konstupplevelsen har med känslan att göra, inte med förnuftet. Konstverket talar direkt till betraktaren, oavsett förkunskaper och social tillhörighet. I denna tolkning lämnas betraktaren i sticket med sin egen privata upplevelse, var och en får finna sina egna estetiska normer.

I utställningen som Södertälje konsthall visar med Ernest Mancoba år 2020 fortgår denna diskussion. Liksom Eje Högestett ville uppfostra publiken med modernistisk konst, är utställningen idag en del av ett pedagogiskt arbete i form av att bredda konstsynen och konstupplevelsen för Södertäljeborna. Utställningen Ernest Mancoba – Ett konstnärskap som rör sig in i vår tid visar flera konstnärskap som inspirerats av Ernest Mancoba (Kitso Lynn Lelliott, Kemang Wa Lehulere, Chloé Quenum, Myriam Mihindou, Nkuli Mlangeni Berg och James Webb). Utställningen visar också konstnärskap och konstnärliga inriktningar där Ernest Mancoba funnit inspiration (Mathewsie Amidlak) samt bilder från Etnografiska museets samling av Tupilait, schamanistiska föremål från den arktiska folkkonsten. Vi visar också verk av Sonja Ferlov Mancoba, Ernest Mancobas livskamrat där det gemensamma intresset för urfolkskonst och arvet från modernismen är framträdande. Vi arbetar också med att aktivera utställningen under perioden, med dagsaktuella samtida kommentarer. Amina Zoubir, konstnär verksam i både Paris och Alger, visar i en stark installation sin syn på Ernest Mancobas arv.

Genom dessa samtida konstnärers verk ges ytterligare läsning till Ernest Mancobas arbeten, ett sätt att visa hans oerhörda inflytande hos unga konstnärer verksamma idag. Till utställningen presenteras också ett gediget textmaterial av Joanna Sandell, chef Södertälje konsthall, Dr Same Mduli, curator Standard Bank Gallery, Kapstaden, Sydafrika och researcharbete av Alicia Knock, curator Centre Pompidou, Paris, Frankrike.

Med denna utställning vill vi öka kunskapen om Ernest Mancobas konstnärskap. Med vår förmedling hoppas vi att några frågor får svar- men också en stark möjlighet att via det breda biografiska materialet själv bilda sig en uppfattning om Ernests verk och varande. Kort sagt en blandning av att det finns en tolkning av konsten, en viss akademisk kunskap, men den har stora inneboende krafter till egna upplevelser om det ges möjlighet att skrapa på ytan. Vår förhoppning är att vi skapat möjlighet för publiken att både ta sig in i konsten och känna efter själva, samtidigt som vi erbjuder ett brett spektrum av insamlad förförståelse. Tack Eje Högstett som påbörjade Södertälje konsthalls arbete redan 1968 med att visa konst som breddar konstupplevelsen, och därigenom ökat Södertäljebornas kunskaper för vad konst kan vara. År 2020 fortsätter vi detta arbete.

Källor:

Konstpedagogikens dilemma. Historiska rötter och moderna strategier.
Anna-Lena Lindberg, Studentlitteratur 1991

A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1925-1950
Redaktörer: Benedikt Hjartanson, Andrea Kollnitz, Per Stounbjerg, Tania Orum.