Hur ska utställningar göras i våldsamma tider? Eller snarare, vilken roll spelar museet, konst – Rummet – när händelser av högsta angelägenhet har samhället i ett strupgrepp?

Jag började min resa som curator 2001. Jag var ung journalist då och frustrerad över hur nyheter och media återupprepades enligt gällande format. Samtidskonst hittade jag genom konsttidskrifter i biblioteket på Sveriges Radio där jag jobbade, jag var i tjugoårsåldern. Jag kommer ihåg den nästan andaktsfulla känslan jag kände inför alla de där möjligheterna som konsten tycktes ha inom räckhåll. En öppenhet och någonting okänt, en vilja bland konstnärer och curatorer att erbjuda den som det ville en plats för tänkande, drömmande, reflektioner och engagemang. Att hävda att det bara handlade om klass skulle vara för enkelt. Jag fick en känsla att det krävdes träning i att förstå och arbeta med konst. Inte endast på ett akademiskt vis utan också genom att träna sinnena. I förståelsen av konst och skapande fick jag möjligheten att använda sidor hos mig själv som jag tidigare inte tyckt om, som jag till och med skämts för. Känslighet. Synestetiska tendenser. (Ett fenomen när sinnesintryck går in i varandra, som att höra en färg eller se ett ljud.) Och magiskt tänkande. Förmågor som samhället i stort ställde sig frågande inför men som blev en tillgång i analysen av komplexa tankar i relation till färg, form, rumslighet och relationen mellan ting men också mer abstrakta frågeställningar som omläsning av historia, perspektiv, politiska och samhälleliga frågor och försöken att hitta fram till nya sätt att berätta om allt det här. Och kan jag säga att viss konst (men inte all konst) hade en kraftfull och otålig vilja att förstå andra? Empati. Gör dessa kvalitéer oss bättre på att skapa eller göra utställningar? Bättre på att samarbeta? Jag är inte så säker på det men jag är rätt övertygad om att öppenhet kombinerat med ett sant intresse för andra gör konstutställningar och rummen där de blir till mer levande. Låt oss tänka igenom vad det kan betyda.

Under de första åren som jag lärde mig om curatering guidades jag främst av konstnärer och andra curatorer som blev mina mentorer i hur meningsfulla miljöer för konst och konstnärer blir till. Jag använde mig av mina kunskaper i intervjuteknik för att förstå vilken typ av infrastruktur som konstnärer behöver och vad som krävs för att visa konst, med en utgångspunkt att konstnärer naturligtvis är precis lika olika som hela mänskligheten men att vi alla vill bli lyssnade på, förstådda och tagna på allvar.

Men hur är det då med publiken, eller kanske hellre, publikerna? Har jag ibland tagit deras erfarenheter för givet? Den här frågan är mer laddad då den ibland kolliderar med de behov och de visioner som konstnären har. Och alla är inte intresserade av konst, speciellt inte samtidskonst. Ska vi då bli samtidskonstmissionärer? Och om vi inte tror på konvertering, hur ska vi då i alla fall göra rummen för konst mer välkomnande och tillgängliga för förstagångsbesökaren?

Om konstnärer på 1990-talet och det tidiga 2000-talet valde att glömma konsthistorien och hävdade att den kunskapen inte behövdes i skapandet av konst som nu flöt samman med andra områden som arkitektur, musik, dans, performance, subkulturer och klubbliv, så ber 2020-talets konstnärer och curatorer oss att se det förflutna och återvända till historien.

Varför?
Kanske för att en konstkanon som tidigare dominerades av västerländska perspektiv inte kan frigöra sig från den historieskrivning som är fasthäftad vid det förflutna – slaveriets historia, kolonialism, patriarkala strukturer och klasskrig, krig över resurser; våld. En osexig historia att bygga vidare på. Vem vill ta vid med nästa berättelse på en grund som allt färre vill upprätthålla? Samtidigt så har naiviteten och den bekväma liberalismen inom de flesta delarna av kultursektorn missat den viktigaste delen i förändringsarbete; om vi inte förstår det förflutna med stor känslighet och på djupet, också med dem som inte delar vår egen bakgrund blir förändringarna ytliga och reflexmässiga. De kan till och med se ut som en tvätt av smutsigt historiskt byk eller en form av strategisk kulturlobbyism som endast kommer att tjäna några få.

“Inside the museums, infinity goes up on trial. Voices echo this is what salvation must be like after a while” sjöng Bob Dylan 1965 i sången “Visions of Johanna”. Sedan dess har konstnärer gjort det mesta för att skaka om rummen som tillhör det allmänna genom konst. Ändå fortsätter trenderna inom konsten i oupphörliga cykler, de rör sig framåt på likartade vis. Så hur var det då med publiken? En publik som kan nå precis nästan all konst själv idag via nätet, om än i en assymetrisk skala.

I utställningen Det internationella motståndsmuseet 1978-2020 i Södertälje konsthall som curerades av Paola Zamora och mig såg vi en förändring i hur besökarna använde utställningsrummet. Istället för att bara komma och se konstverken och ta del av utställningens sammanhang och frågeställningar valde grupper att mötas i utställningen och ibland manifestera sina personliga och politiska åsikter genom fanor och plakat. Vad hade lett upp till ett tillstånd där publiken tyckte sig hemma nog att fysiskt påverka och använda utställningsrummet på det här viset?

Då de offentliga rummen i städerna blir allt mer kommersialiserade tycks museer och konstrum erbjuda nya sätt att använda och engagera sig i offentligheten. Museum och konsthallar, en form av semi-offentliga rum då de ibland kräver en löst biljett, blir platser där förhandlingar är möjliga, platser där nya identiteter kan bli till. Kommer konstinstitutionerna att bli en del av de förändringar som samhället behöver göra? Kommer de spegla dessa behov?

Sommaren 2020, som skrivits in i historien genom den pågående Covid-19 pandemin har museer och konsthallar behövt förändra sina relationer till publiken, delvis för att stora publiker inte varit säkra eller lagliga och vissa mysiga konstinstallationer där besökare är tänkta att sitta nära varandra för att uppleva konsten blir omöjliga i en tid som pläderar fysisk distansering. Som curator har jag valt att använda vad jag har för att komma närmare tänkande kring konst och förändringsarbetet av konstinstitutionen – tillsammans med konstnärer och publik – genom de former som jag har möjlighet att bjuda på eller erbjuda förslag kring. Jag har tagit emot konstnärer, curatorer och studenter i mitt hem. Jag har intervjuat dem och gett dem tid och fysiskt rum att reflektera, vara och ibland skapa. Jag är fortfarande osäker på slutresultatet av det här projektet som går under namnet Skör Befrielse. Det sköra är kanske av mindre intresse. Jag hoppas att befrielse, i vilken form eller skala den kommer, kommer.

Joanna Sandell Wright