Man kan hävda att den Sydafrikafödda konstnären Ernest Mancoba inte var den första Svarta modernisten att komma från den afrikanska kontinenten, men det finns något särskilt att säga om hans uppkomst som Svart modernistisk konstnär vid en viss tidpunkt i det europeiska avant-gardet. I hans konstnärliga resa som Svart man och Svart konstnär (i Europa) så är det viktigt att fokusera på de intellektuella idéerna och de omständigheter som i Mancobas fall blir ett kritiskt inslag varför hans bidrag kring det modernistiska dilemmat måste bli utforskat både genom hans delaktighet inom ett Svart afrikanskt uttryck och som del av en västerländsk konstkanon. Den modernistiska frågeställningen är så klart, ”vem tillhör modernismen?”

För att skapa en bättre förståelse för konstverken som är valda genom det curatoriella arbetet kring Ernest Mancobas konstnärskap är det viktigt att lämna denna fråga och söka sig djupare in bland Svarta expressiva uttrycksformer. Genom att göra detta finns en möjlighet att undersöka relationen till hans konstnärliga gärning och hur denna förhåller sig till afrikansk andlighet, dess konstnärliga uttryck och vad detta kan betyda i relation till konst. För det är genom detta prisma som jag föreslår att det är möjligt att se Mancobas konstnärliga uttryck. Inte endast genom en läsning av västerländsk modernism utan snarare som en del av ett förhållande mellan att vara förenad med andlighet och en kontakt med förfäderna, samt spiritualism och materialism. Dessa dubbla enheter har också fört Ernest Mancoba samman med en större fråga kring skapande av konst, långt bortom frågan om att omfatta allt och vad det betyder att definiera konst som ett universellt språk. Mancoba, hävdar jag, står för denna typ av universella konstspråk inte bara genom sin expressiva ställning av att hämta kraft från traditionella afrikanska konstformer, utan också genom hans användande av återkommande motiv i sina arbeten. Dessa motiv är inte endast identitetsmarkörer eller identifikation utan fäster vikt vid hans vilja att placera medmänsklighet i centrum kring relationen mellan materia och andevärld.

Även om denna korta text kring Mancobas livsberättelse inte kan gå på djupet kring afrikansk andlighet så är det en del av en frågeställning genom vilken Mancobas arbete kan förstås. Afrikansk andlighet i detta fall är därmed inte definierad såsom på något vis annorlunda än annan andlighet som kan ses genom religiösa betydelser tolkade genom kristendom, buddhism, islam, judendom eller andra trossystem för den delen, utan snarare genom en förståelse att där finns ett anspråk på hur den skildras, tydligt annorlunda, genom självuppfattningen som afrikan. Det finns en mötespunkt och erkännande av uråldriga kulturer och afrikanska konstformer och det sätt som dessa har rötter i hans egen livshistoria.

Mancoba föddes som son till kristna föräldrar den 29:e augusti 1904 i Turffontein, en plats belägen i utkanterna av centrala Johannesburg. Hans far, Irvine Mancoba var evangelist i den presbyterianska kyrkan och arbetade vid Comet guldgruvan i Boksburg. Hans mamma, Florence Mancoba tillhörde den anglikanska kristendomen och var med all säkerhet den som hade mest inflytande på honom och hur hans konstnärskap kom att formas och utvecklas under hans 98 år av konstnärlig praktik. Även om det är troligt att hans kristna uppfostran har spelat en roll i att forma hans förståelse av vad det är att vara människa, så förevisar Mancobas arbeten och tankar att det är hans identitet som afrikan som definierar hans inlevelse och förståelse för människan och medmänsklighet. Hans förklaring att ”mitt folk är världens folk” (sagt i en intervju med Bridget Thompson) är grundat i hans mammas undervisning i medmänsklighet (genom en förståelse för Ubuntu) och hon insisterande att han skulle finna sin intellektuella stimulans och uppskattning bortom den förtryckande och begränsande samhälle som Sydafrika var på väg att bli. Ubuntu kan ungefärligt översättas som Jag är för att du är och därmed skapar detta en bas för Mancobas filosofiska förhållningsätt till skapande och dess betydelse i samhället.

Under 1950-talet började apartheid gradvis ta form genom politik och skulle komma att implementeras i alla aspekter av `ursprungsbefolkningens´ liv och leverne och missionsskolorna blev allt mer betydelsefulla platser inte bara för utbildningsmöjligheter inom skola och vård utan också andra yrken såsom hantverk och slöjd, vävning, textilproduktion och naturligtvis också konst. Mancobas konstnärliga skildring som en del av en expansiv berättelse kring migration (både genom plats och ideologi) placerar Svarta konstnärer som markörer och deltagare i samtal genom ras- och rumsliga skiljelinjer. Det är en del av denna (Svarta) erfarenhet och gemensamma resa i de expansiva berättelserna av konstnärer såsom Gerard Sekoto och Dumile Feni vars livsberättelser är knutna till en sammanhängande tråd inom sydafrikansk identitet.

Den sydafrikanska identiteten har under de två sista decennierna sedan Sydafrikas demokrati skapades, en särskild typ av visualitet. En som uppehåller sig vid viljan att behöva sträcka sig bortom ett linjärt berättande och betydelsen av konst som definierats av en västerländsk blick. Som en följd av detta verkar det som om sydafrikansk konst är i ett ständigt tillstånd av post-apartheid. Mancobas konstnärliga resa bör därmed ses mot denna botten då den illustrerar komplexiteten kring konst och läsningen av konst på olika vis. Men när den förstås i relation till historiska länkar mellan visuella berättelser i Sydafrika och sociopolitiska tillstånd i relation till konstnärer – Svarta konstnärer framförallt – så finns där en avvikelse mellan hur han och andra presenteras och är införlivade i ett större nationellt historieberättande. Men medan man kan argumentera för att bildkonstens berättande under de senaste två decennierna har fått mycket större synlighet så har den å andra sidan smalnats av genom hur den presenteras i en klar avgränsning av hur bildkonsten förstås i Sydafrika. Genom förståelsen av vad Svarta konstnärer arbetar med kan dess roll i samhället ses med en politisk blick.

Denna blick har också gjort det mindre uppenbart genom en till synes utåt livfull samtidskonstscen som sedan 1994 har öppnat upp Sydafrika för konstmarknader på en internationell arena. Men, denna konstmarknad är i konflikt med avvikelser av en historisk obalans där apartheid haft en förkärlek för västerländska idéer som fortsättningsvis har ett fäste i vissa nationella konstinstitutioner.

Det är värt att uppmärksamma att vid den tid då Mancoba reste till Europa så var han redan 34 år gammal. Det är därför möjligt att föreslå att han inte endast formulerade sig kring vissa särskilda idéer kring vad konst är (eller bör vara) och att han också hade särskilda tankar kring konstens roll i relation till hur `den reflekterade kring mänsklig förståelse och initiativrikedom´. Mancoba återkommer som en central berättelse i Svart konst och som en pionjär men också i termer kring berättelser om Svart modernistisk konst. Med andra ord, vi kan inte diskutera sydafrikansk Svart (modernistisk) konst utan att vid något tillfälle nämna eller referera till Mancobas konst och livsberättelse. Framförallt kring hans betonande av sin egen berättelse och hur denna fann sin plats i hans konst och inneboende expressiva språk. Uppfattningen om den universella filosofiska frågan hur och varför konsten i Mancobas kreativa liv uppehöll sig inte bara kring förlängningen av mänsklighet och medmänsklighet. Universalism är därmed inte använt generellt utan snarare i motsats till den socioekonomiska politiska förståelsen av konst som syftar till att understryka något som tydligt annorlunda och främmande från den erfarenhet den frammanar.

Mancoba har ett återkommande motiv som är en ensam figur som oftast tycks nästan osynlig, som försvinner in i bakgrunden men som samtidigt framträder i förgrunden av bilden. De råa dragen av färg kring figuren är lika mycket en del av bilden som den figur som tycks gömd i bilden. Figuren bygger på en studie över afrikanska konstfiguriner och återkommer i Mancobas repertoar inte bara som en representation av honom själv utan också av honom tillsammans med andra, ett eko av principen `umuntu ngumuntu ngabanye abantu’ (ungefärligt: En person är en person genom andra människor som på ett filosofiskt plan refererar till en känsla av empati och medmänsklighet för andra.) Medan i ett sammanhang av en utställning det kanske läses som ett självporträtt så är det också en symbol av människan, människans plats i en kaotisk värld. Men det är också en representation av Mancoba som en världsmedborgare, som har en nyckel till varför han ville bli konstnär och därmed till slut lämnade Sydafrika.

Genom sina synnerligen genomtänkta livsval så är Mancoba också avsiktlig i sitt val av färger i detta arbete och i andra arbeten, hans användning av jordfärger, ockra och olivgröna toner är en referens till ett landskap – ett sydafrikanskt landskap. Detta översätts som hans koppling till ett andligt förflutet men också en betydelse av samtida afrikansk andlighet som jag föreslår ger den `en ny mening´. Denna `nya mening´ hävdar jag är en kritisk reflektion i relation till det faktum att Mancoba sällan gav sina verk titlar men snarare gav dem beskrivningar som till exempel en teckning eller skiss eller i de flesta fall utan titel. Verken ges därmed en möjlighet att kunna läsas och omplaceras i relation till associationerna kring modernismens gränser. Men också personliga associationer till en sydafrikansk kontext där en visuell analys engagerar ytterligare och ger en bättre förståelse för de visuella elementen och den historiska kontext där de skapades. Viktigast av allt är att det är en möjlighet till pedagogiska och förmedlande samband till Mancobas konst och skapande i relation till Sydafrika och sydafrikanskt visuellt språk inom konsten.

Dr Same Mdluli