Ernest Mancoba har uppnått stjärnstatus som konstnär efter sin död. Han för tankarna till en annan konstnär som också erkänts först långt efter sin tid, Hilma af Klint. Södertälje konsthall presenterade Hilma af Klint redan våren 1998, långt innan det världsomspännande intresset för hennes gåtfulla och fängslande konstnärskap. Denna vår, drygt tjugo år senare visar Södertälje konsthall Ernest Mancoba. De två konstnärerna delar fler likheter utöver det faktum att deras stora genombrott dröjt till efter deras bortgång. I båda konstnärskapen finns ett andligt sökande och framförallt ett sökande efter att hitta en konstnärlig gestaltning för andliga frågeställningar genom form och färg. Ett halvt sekel och en kontinent må skilja de två konstnärerna åt men frågan om varifrån vi kommer, och hur människans plats i ett andligt sammanhang kan förstås visuellt, flätar dem samman.

Utställningarna med verk av Ernest Mancoba inkluderar Documenta i Kassel, Tate i London och Centre Pompidou i Paris och intresset för hans konst tycks bara växa. De många konstnärliga gärningarna kring Ernest Mancoba är en del av en vilja att dekolonisera både konsthistorien och konstinstitutionerna. I en strävan efter att skapa ett angeläget konstprogram som är relevant för besökare med olika erfarenheter är det intressant att titta på konstnärskap som kanske tidigare inte förståtts fullt ut, som just nu omvärderas och bearbetas av många. Här hittar vi många konstnärskap utanför de stora städerna och konstmetropolerna. Konst som skapats inte primärt för en konstmarknad utan kanske som en del av att ge ett utanförskap konturer eller genom ett starkt sökande. Tidigare ifrågasattes om Hilma af Klint ens skulle kunna erkännas som en ”abstrakt konstnär” då hon skapade sina verk som en del av ett andligt sökande och inte primärt som en del av att bryta mot dåvarande konstnärliga uttrycksformer. 2020-talet gör frågan överflödig. I vår tid inkluderas konstnärer som tidigare förbisetts för att publikerna och konstnärsscenerna världen över breddats, många fler är helt enkelt med i diskussionen om vad konst är och hur den kan förstås i olika sammanhang, om det så är på ett museum eller utanför institutionerna.

Ernest Mancoba föddes och växte upp i Sydafrika, han skulle komma att verka under större delen av sitt liv i Frankrike men vistades också under några betydelsefulla år av sitt liv i Danmark och befann sig under en lång tid i tät dialog med danska konstnärer. Kan det vara så att Ernest Mancoba historiskt förbisetts för att han inte ”ägts” av en nation, för att hans konstnärskap kan anses vara både sydafrikanskt, franskt och danskt? För att han var en världsmedborgare lång före globaliseringen?

Året är 1938. Ernest Mancoba går ombord skeppet Balmoral Castle i Kapstaden för en resa mot Paris med ett stopp i London. I London besöker han British Museum. Han ser samlingarna av Väst- och Centralafrikansk konst. Han möter också konstverk från Oceanien, regionerna i Stilla havet som omfattar Polynesien. Ett av de starkaste spåren kring Ernest Mancobas konstnärskap är relationen till historisk konst från Afrika och andra kulturer och även kring denna inspiration är de andliga frågeställningarna centrala. Under hela sitt liv ska Ernest fortsätta att inspireras av det kraftfulla uttrycket han möter i konst som skapats med andliga eller sociala förtecken i samhällen världen över. En okuvad konst, en konst som inte mött missionens stränga krav på enhetlig form, en konst som inte rörts av konstmarknader med en önskan om försäljning. Bara något år dessförinnan, 1936 har han chockerad tackat nej till att skulptera turistkuriosa till en utställning organiserad av the Department of Native Affairs i Johannesburg[1]. Planen för resan till Europa, som han erhållit stipendium för, är tydlig. Han ska utbilda sig i Paris där en strävan efter frihet i konsten är central. Han vill möta andra konstnärer med samma önskan. I den sista intervjun som görs med Ernest Mancoba berättar han om ett barndomsminne där hans mamma hävdade att han skulle möta sina ”bröder” i den stora världen, personer som liksom han själv vill nå ny kunskap, gemenskap och frihet.

Bland avgörande vänskaper i Ernest Mancobas liv finns en grupp danska konstnärer, en av dem, Sonja Ferlov, blir hans livskamrat. Hon är enligt Ernest den näst intill ideala personen med stor kunskap om afrikansk konst, en konst Sonja mött genom en av sina farbröders samlande av afrikansk konst. Familjen fick genom farbrodern kontakt med Carl Kjersmeier, dansk konstsamlare med en av 1900-talets mest betydelsefulla privata samlingar över afrikansk konst, något Ernest Mancoba också nämner i den sista intervjun med honom, genomförd av Hans Ulrich Obrist[2]. De danska konstnärerna som Ernest Mancoba lär känna har band till en internationell konströrelse vid namn CoBrA (CoBrA står för städerna Copenhagen, Brussels och Amsterdam där medlemmarna finns) och gruppen har ett starkt intresse för det som under den här tiden går under namnet ”primitiv konst”. Intressant nog har ”primitiv konst” andra associationer än det som nu får läsaren att tänka på ett förtryckande kolonialt perspektiv där konst från andra kulturer än den västerländska uppfattas som lägre stående. Fram till 1700-talet var associationen till ”primitiv konst” det latinska adjektivet `primitivus´ som betyder ungefär ”den första” eller ”ursprunglig”, det vill säga ”den första konsten”.[3] Senare blir termen mycket mer problematisk och starkt förknippad med imperialismen och kolonialmakternas förtryck av ockuperade kolonier. Än idag arbetar många världskulturmuseer med det svåra arvet från denna tid.

Några som aktivt befinner sig i dialog men historisk och samtida konst från Grönland, en region vars konst både Ernest Mancoba och Sonja Ferlov Mancoba beundrade, är Statens museer för världskultur, Etnografiska museet, i Stockholm. Museet har en samling av så kallade tupilait, schamankonst som ofta gjordes i försvinnande material för att utöva en hemlig förbannelse över fienden till den som skapat sin tupilak. Idag finns cirka sjutusen konstnärer i det arktiska området (som sträcker sig från Grönland till arktiska Kanada) och i samarbete med Etnografiska museet visar Södertälje konsthall både en diabildsserie över museets samling av tupilait samt en skulptur av en sälfångare utförd i sten av konstnären Mathiewsie Amidlak.

I Södertälje konsthall visas också, förutom verk av Ernest Mancoba och Sonja Ferlov Mancoba, även konstverk av samtida konstnärer som alla direkt knyter an till Ernest Mancobas konstnärskap och liv. Sydafrikanska Kitso Lynn Lelliott har arbetat med material från Ernests ateljé och tagit fasta på aspekten av dans och rörelse i hans bildspråk. Kitso Lynn Lelliott använder sig ofta av sin egen kropp som material i sina videoinstallationer. Genom att placera sig själv i en skapad förfluten tid samt en plats som vi känner till såsom förknippad med orättvisor påminner hon oss om att smärtan av förflutna sår ännu består och är delvis obearbetade. Hennes användning av lager på lager, textilier och projektioner snarare än färg, förstärker associationerna till tid och minne. Kitso Lynn Lelliott framkallar det förflutnas ”andar” och rasismens spöklighet genom sina filmatiserade iscensättningar och påminner oss om att trauma nedärvs genom cellernas minne. I videoinstallationen “Fragments, towards a (space we might) dance” tar hon också fasta på ett berömt citat av Ernest Mancoba där han under en fest uppmanades att dansa men tackade artigt nej med svaret att han gärna skulle dansa ”i ett framtida, annorlunda samhälle”. Citatet bearbetas genom att Kitso Lynn Lelliott samarbetat med koreografen Gustavo Gelmini och skapat en form av fysiska bokstäver genom rörelse – bokstäver som rent formellt påminner om det egna visuella skriftspråk som Ernest Mancoba tecknade efter Sonja Ferlov Mancobas död, en form av dansande bokstäver som påminner om automatisk skrift.

Kemang Wa Lehulere, också han från Sydafrika, har i flera konstverk bearbetat arvet från Ernest Mancoba. Besökaren får se den redan nämnda sista intervjun med Ernest Mancoba, ”Where, if not far away, is my place?” omklippt med texttillägg och animationer som berör de många orättvisor Ernest fick uppleva och det motstånd han vid många tillfällen måste uppbåda för att kunna utöva sitt konstnärskap i full frihet.  ”Does This Mirror Have a Memory (Ernest Mancoba)” är på sätt och vis ett destillat av den omklippta videon.

Installationen som består av en Ernest Mancoba litografi utan titel och en träskulptur med fjädrar och är en del av en serie arbeten där Kemang Wa Lehulere befinner sig i dialog med förfluten tid och framförallt, med att skriva om delar av konsthistorien.

Chloé Quenum och Myriam Mihindou, två konstnärer verksamma i Frankrike som också de inspirerats av västafrikansk konst har bidragit till bearbetningen av Ernest Mancobas mångkulturella arv. I Chloés fall i form av den rika bildskatt från många kulturer och uttryck både hon och Ernest Mancoba tog intryck av, och i Myriam Mihindous verk möter vi än en gång Ernest Mancoba säregna skrift i form av glas, koppar och trä.

I arbetet med Ernest Mancoba utställningen finns många spår till personer och platser. För att visa på hur unga konstnärer idag bearbetar kulturarv och afrikansk andlighet som inspirationskälla visar vi en soloutställning med textilkonstnären och designern Nkuli Mlangeni Berg i utställningrummet Portal. I sina första textila mattor har Nkuli Mlangeni Berg inspirerats av Ndebelekulturen som traditionellt målade hus i starka färger och mönster som en del av personliga böner och berättelser. I sina senaste textila mattor har Nkuli Mlangeni Berg utforskat Kuba textilier från Kongo, en textiltradition där dans och musik gett det geometriska formspråket dess rytm.

Utställningen ”Ernest Mancoba – ett konstnärskap som rör sig in i vår tid” är på många vis en gestaltning av ”ubuntu” – en afrikansk livsfilosofi som Ernest gärna citerade och som ungefärligt kan översättas till att ”jag är för att du är”. Tydligt var att Ernest Mancoba skapade i ett rikt sammanhang. Andliga frågeställningar var något han aldrig skulle lämna därhän, uppvuxen i en kristen familj men med en självklar relation till förfäderna och den helande kraften i naturen. Ernest Mancobas mest kända skulptur ”Bantu Madonna” eller ”African Madonna” som skulpturen också kallades färdigställdes år 1929 för att placeras i St Mary kapellet vid the Community of Resurrection i Grace Dieu i Sydafrika. Även om Ernest Mancoba senare skulle frångå föreställande konst till förmån för mer abstrakta uttryck betydde ”Bantu Madonna” mycket för honom under hela hans livstid, en symbol för kraften i moderskapet. Skulpturen anses vara den första madonnan med afrikanska anletsdrag. Ernest valde också att skulptera i det inhemska träslaget ”yellowwood”, istället för i ek eller teak som då var brukligt. Själv sade Ernest att han hoppades att betraktaren skulle ”höra ett afrikanskt hjärtslag under den klassiska gestalten.”[4] Bantu Madonna finns idag på Johannesburg Art Gallery, ett konstmuseum jag lärt känna genom den sydafrikanska konstnären James Webb. När jag första gången fick se James Webbs installation ”Invisibilia” som bygger på en upphittad skulptur av madonnan med barn så minns jag att jag slogs av installationens kraftfulla utstrålning. Installationen lämnar inget åt slumpen, i den ingår en ljudupptagning av norrsken från Tromsø i norra Norge och skulpturen är här laddad med en nordlig puls snarare än en afrikansk. Skulpturen för tankarna till nordbornas intima och andligt sammankopplade relation till naturen, men också till religionssystem som buddhismen, då skulpturen tycks vända tittaren ryggen och befinna sig i en stilla, introvert meditation men också i en slags beskyddande position med sitt barn i famnen. James Webb undersöker ofta andlighet och de system som omgärdar andliga frågor, han arbetar inte sällan med ljud och byter plats på saker och ting i en tät dialog med tiden. I samtalen kring Ernest Mancoba och hans konstnärliga gärning kom både James och jag att tänka på ”Bantu Madonna” och installationen ”Invisibilia”. Det finns ett formellt släktskap mellan de två verken – men precis som Ernest gör en resa genom de många olika andliga representationsmöjligheterna i konsten vägrar ”Invisibilia” att låta sig inrutas enligt en förutbestämd tanke och förståelse.

I arbetet med Ernest Mancobas målningar och teckningar har jag ofta upplevt att jag befunnit mig i en sorts drömvärld. I många av verken återkommer samma figur, en slags själens väktare med beskyddande vakter runtomkring sig. Det är omöjligt att säga vad som är bakgrund och vad som är förgrund. Allting tycks vara ett, som när medvetandet sakta skiljs från dröm, som då kroppen tycks upplösas och uppgå i ljudet av fågelsång i skogen om våren eller himlens enorma rymd över slätter och hav. I Ernest Mancobas bild och formvärld hänger allting ihop. Det finns ingen ensamhet. Och om han i intervjuer talar om isolering som svart konstnär i ett Europa där nyfascistiska tendenser danar, strax innan andra världskrigets utbrott i Paris eller i ett mindre, främlingsfientligt, samhälle i Danmark strax efter krigen så triumferar hans konst över personliga trauman. I konsten gestaltar han sin idealism, där finns själ och materia förenade. Och om vi i Hilma af Klint slås av det storslagna andliga mysteriet i starka geometriska former och klara färger så skapar Ernest Mancoba mer lågmält. De andliga frågeställningarna finns där som en ständig dov och varm, ton. Ensamhet och gemenskap i en och samma bild.

Joanna Sandell

[1] Elza Miles, ”Lifeline out of Africa the Art of Ernest Mancoba”, Human & Rousseau, 1994.

[2] Ernest Mancoba i samtal med Hans Ulrich Obrist i Paris, mars 2002, publicerad i ”Mancoba”, katalog för soloutställning på Aicon Gallery i New York, 23 februari – 9 april, 2017.

[3] Pierre-Philippe Fraiture i artikeln ”African Art: from Primitivism to Arts Premiers” i SMKs katalog Sonja Ferlov Mancoba Mask and Face, producerad för utställningen Sonja Ferlov Mancoba på Statens Museer för konst i Danmark, 9 februari – 5 maj 2019.

[4] Ernest Mancoba i samtal med Hans Ulrich Obrist i Paris, mars 2002, publicerad i ”Mancoba”, katalog för soloutställning på Aicon Gallery i New York, 23 februari – 9 april, 2017.