Södertälje: I utställningen House of Reasoned Truths på Södertälje konsthall visas videoverk av åtta samtida afrikanska konstnärer. Vi fick en pratstund med Maja-Lena Molin, konstnärlig ledare på konsthallen som under vårvintern även visar fyra berättelser om Chile.
I House of Reasoned Truths på Södertälje Konsthall visar åtta samtida afrikanska konstnärer videoverk som behandlar frågor som gemenskap, sociala strukturer, feministisk historia, geopolitiska krafter, miljöpolitik, globalism och maktfrågor. Parallellt visas även utställningen Canto General, som sätter samman fyra vitt skilda berättelser om erfarenheter från den chilenska diasporan. Maja-Lena Molin, konstnärlig ledare på konsthallen, berättar om hur idén till utställningarna uppkom:
– I arbetet med utställningar har jag ofta flera halvtänkta idéer parallellt, det gäller att matcha en del slump och en del långa processer med några snabbare. Jag jobbade med en ny produktion av konstnären Cristian Quinteros Soto som handlar om hans familjehistoria från Chile, och ville kombinera detta nya verk med fler berättelser, gärna från andra delar av världen. Kisito Assangni, curator verksam i Frankrike och Togo, hörde av sig med en försiktig fråga som väckte min nyfikenhet – han ville sätta samman en bred berättelse med flera olika filmare och konstnärer som är verksamma i en afrikansk diaspora, och jag tänkte att här har jag en ingång till ett material som jag personligen har begränsad tillgång till. Under processens gång har det, i stället för en, blivit två utställningar som Södertälje konsthall presenterar parallellt: House of Reasoned Truths, curerad av Kistio Assangni och med konstnärerna Halida Boughriet, Cesar Schofield Cardoso, Djibril Drame, Victor Mutelekesha, Nyancho NwaNri, Harold Offeh, Minnette Vari och Haythem Zakaria; och Canto General, ihopsatt av mig och med konstnärerna Camila Manuelsdotter Pino, Thea Olivares Widerström, Rolando Pérez och Cristian Quinteros Soto.
Maja-Lena Molin
– Utställningens curator Kisito Assangi har arbetat med filmprogram internationellt i många år och har en bred kunskap inom fältet. Han har en undersökande metod, som kanske kommer från hans tidigare studier i museologi. Just nu delar han sin tid mellan London, Togo och Paris, där han gör publika program med en idé om att de skall vara transformativa och underhållande. Konstnärerna har han valt utifrån att de alla tillhör den afrikanska diasporan, men var och en har sitt sätt att angripa det på. Det kan vara det mer dokumentära men ändå humoristiska som i Djibril Drames video, eller Nyancho NwaNris mer surrealistiska berättande.
Finns det något mer som binder samman de videoverk som visas?
– De visar på lusten att berätta och att skapa, oberoende av att filmen som medium har en dokumentär roll. Det finns vissa dokumentära fragment, men de bär inte berättelserna. De sociala och politiska frågorna når oss via ett mer associativt och fritt berättande – kanske tack vare den tillgänglighet som digitala bilder har i dag.
Finns det något verk som du vill lyfta lite extra?
– Harold Offehs verk/performance Två positioner från 2016. I filmen återuppför Offeh två fysiska positioner från en bild han har hittat. För mig handlar verket om föreställningar om tid, om kropp och om historia – men samtidigt är det en sådan klassisk akt: att hitta något slumpvis och utföra det som hittats, en fluxusdoftande aktivitet som landar i en blandning av humor och djupaste allvar eftersom uttrycket i verket också är skrämmande, och lite dumt. Men om man ger verket tid vecklar det ut en historia om både kolonialisering och föreställningar om kropp och färg. Jag gillar konstverk som smyger sig på.
Artikeln finns publicerad på: Art Notes https://www.artnotes.se/utstllning