Mötet med Hanna Al-Haek
Text av Anneli Karlsson

Jag minns egentligen inte när jag träffade Hanna Al-Haek första gången. Han kom till Södertälje 1977 tillsammans med sin familj efter åtta månaders placering på en flyktingförläggning i Flen. I Södertälje blev han snabbt initierad i den lokala konstnärskolonin, Södertälje konstnärskrets. När stiftelsen Saltskog gård bildats och fått köpa gården av Södertälje kommun för den symboliska summan av en krona, började stiftelsen hyra ut ateljéer till lokala konstnärer. Hanna lånade innan dess av utrymmesskäl det största rummet på övervåningen under en period för att skapa sitt kanske mest centrala verk Martyrernas minne en dedikation till offren som massakrerades under Seyfo – svärdets år 1915. Målningen var stor, 280×500 cm och i praktiken specialbeställd av dåvarande konsthallschef Per Drougge för att visas på Sörmlandssalongen 1985. Det som sammanlänkar helheten i målningen är en arkitektonisk struktur i flera dimensioner. Ett nät som länkar människorna samman och skapar balans. Men strukturen kan också ha en dubbeltydighet i form av celler i ett fängelse. Den kristna symboliken är genomgående. Tankarna går till medeltida ikonmåleri, eller altartavlor. Mellan de olika lagren rör sig duvor. Duvan som symbol för den heliga anden och som budbärare i uråldrig kristen tradition, kanske hittar de kommunikationsvägar mellan de fängslade, eller i avståndet hos ett folk som splittrats. Duvorna tycks binda samman de olika lagren. I modernare tid har duvan blivit en stark fredssymbol. Jag tror säkert Hanna har tänkt i flera lager när han skapat Martyrernas minne. Målningen innehåller många figurer: kvinnoporträtt, mödrar, pietá, lidande, älskande, sovande, fängslade. Längst ner till höger syns en man med utsträckt arm hållandes ett brinnande ljus, ett självporträtt. Konstnären som bär hoppet i sin hand, som en underskrift till verket, och till livet.

Jag träffade Hanna många gånger både i utställningssammanhang och på Saltskog gård, där jag också hade ateljé. Hanna introducerade mig till föreningen Poesi och Konstvänner där jag var med och läste poesi vid ett par tillfällen. Jag var väldigt inspirerad av New Age vid den här tiden, och det var kanske så vi fann kontakt med varandra. Det handlade om andliga frågor, kanske t.o.m. magiskt tänkande. Själv var Hanna en utövare av akupressur. Det skedde i spontana sammanhang. Jag minns en gång då han tryckte på en kille och näsan började rinna, något alldeles förskräckligt. En sinusit rensades ut.

Carl Fredrik Liljevalchs, affärsman, industriidkare och diplomat lät anlägga Saltskog gård som sin sommarbostad i slutet av 1800-talet, då med en engelskinspirerad park med en kulle – en plats för kontemplation och meditation. En gång satt jag med Hanna här och jag introducerade honom i chakrasystemet i förhållande till kristallernas helande krafter. Han fick låna mina kristaller och en bok för att testa och praktisera. Det tog långt tid innan jag fick tillbaka boken. Kristallerna fick jag inte tillbaka. Han blev nämligen väldigt förtjust i dem. -Enligt praktiken ska de gå vidare när man lämnar över dem, förklarade han.

Jag har nu fått höra att de tycks ha landat väl. Vid ett besök 2024 i Hannas ateljé som nu förvaltas av Hanna Al-Haek foundation, berättar sonen Thaer om sin pappas stora intresse för kristaller. Hans syster Rima inflikar om sin bror -Thaer går alltid runt med stenar i fickorna. Överlämnandets konst.

För ett tag sedan inventerade konsthallen en muralmålning av Hanna Al-Haek och konstnärskollegan Göran Pettersson. Muralen finns på en husgavel i Hovsjö på Granövägen 86, i den stadsdel där Hanna även bodde. Verket uppfördes 1983 med förstärkta inslag 1992.

Muralen bestående av ett motiv med Assyriska dansare i folkdräkter i ett svenskt sommarlandskap och en grupp ungdomar i tidstypiska svenska kläder, dansande i ett landskap från mellanöstern, var synnerligen ett vackert kulturutbyte. Hanna målade sina Assyriska dansare i Görans parti av svenskt landskap och Göran målade de med tidstypiska svenska kläder i Hannas. Målningen är 6 m bred och 3 m hög målad i ljusa och skira pastellfärger. Den strålar av ren glädje, kanske därför den är förskonad från klotter och i ett så förvånansvärt bra skick än idag.

Och mina ögon förvandlas till två floder

Mitt starkaste möte med Hanna kom dock långt senare. När jag fortsätter att rota i arkivmaterialet inför denna utställning hittar jag diktsviten Avsnitt dragna från erfarenhetens kropp. Hanna brukade säga att han använde två hinkar med vatten när han målade. Vattnet från de två floderna i det forna Mesopotamien. Området kring Eufrat och Tigris, det Assyriska folkets ursprung. Vattnet som också förenades i hans målningar. Jag börjar läsa poesin högt för mig själv. Mina ögon förvandlas till två floder. Jag försöker igen. Tänker att jag ska göra ljudinspelningar till hans målningar. Jag frågar honom om lov ifall jag får göra vissa små ändringar. Jag rotar i de kopior jag tagit hem från arkivet. Plötsligt delar sig arkivhögen och ett papper landar på golvet. Ett foto på en skrattande Hanna, och jag hör honom säga: -Men det ska ju förfan vara roligt också Anneli!

Poesin är översatt från originalspråket arabiska av Hanna och sonen Thaer. Den poesi vi möter på svenska bär en alldeles egen språklig rytm och logik. Det blir unikt och originellt. Ordföljden följer inte en given linje och är fylld med tankesprång. Hannas poesi är bildrik, som svepande filmklipp över hemlandskapets gator och gränder, öknar och hav, över till andra kontinenter. Det finns en rastlöshet eller rotlöshet som genomsyrar hela diktsviten, som tillhör flyktingen. Variation på flykt eller flygande återkommer. ”/…/Floderna, som vars broar jag passerade, sjöng en djup sång, sticker en kniv i halsen på den flyende glädjen, rädd, rädd som en sparv för en dag…för ett år…för några hundra…tusen år…hade vi en flygande matta…/…/”.

Många är de strofer i diktsviten som vittnar om den kulturella erfarenheten. Vi möter några gestalter i dikten: konstnären, modern, sjömannen, tjuvarna, barnen, de älskande. Den kristna symboliken, bönen och ropet på gud är väldigt nära. I vers nio identifierar sig diktarjaget med en munk. ”Att bli munk ensam, korsfästas med tystnaden och meditationen” i samma vers får vi en förklaring till strofen som vittnar om splittring och sårighet ”För vi är oense sedan tusentals generationer…och för att ni är annorlunda än jag, och jag än er vi spreds, som vinden i de blåsande snödagarna och jorden sög ut våra rötter…Vårens strömmar och översvämningar, flyttade våra barn. Vi blev ofullbordade verk, påverkade…”

Jag är solen

Utställningens titel I Am The Sun är som klippt och skuren för Hanna Al-Haek. I solsystemet kan man nog mest identifiera honom som solen själv. Jag minns att han älskade att sitta och ta emot vårens första strålar med bar överkropp vid husknuten på Saltskog gård. Men solen är hos honom tätt följd av den betydligt mer outgrundliga månen. Det är en ödmjuk sol vi möter. Han får avsluta själv.

”/…/ I natt bad jag för mig…för er…för ett ljud, och för dem andra…cirklarna klättrade upp på dess färgade väggar. Jag upptäckte mitt kreativa jag och blandades hos mig seendet och synskheten Sanningen lyste, som solen, sårade tystnaden med sina naglar, föddes i ljuset jag viskar en djup hemlighet i era öron… …och inget…inget ljus…”

Hanna har sedan ett par år lämnat oss och hans rika konstskatt förvaltas nu av en stiftelse, Hanna Al-Haek foundation som drivs av hans barn Thaer och Rima Al-Haek. De båda eldsjälarna driver sin fars arv vidare med hög ambition. Hannas samling finns att beskåda i en lokal i Hovsjö centrum. Dörren till lokalen står öppen så fort syskonen har möjlighet att vara där, och de tar ofta och gärna emot enskilda och grupper på besök.

Text: Anneli Karlsson, assistent, Södertälje konsthall.