Hasior är sina egna utställningars geniale iscensättare. Men han är också officianten i dessa; präst och schaman, poet och pyromantiker. Stillsam, tystlåten, hemlighetsfull går han runt med sina elddon, tänder ma­giska eldar, kulörta lyktor, eldar upp och bränner ner, men tänder också stilla altar och gravlågor.

Hasior är bildkonstens sagoberättare; en H C Andersen, en Tatrabergens Klods-Hans, som med assemblages av trasiga träskor, dikesgyttja och döda kråkor får oss blase­rade välfärdsprinsessor att skratta; men han är också en Scheherazade, som – med bilan över huvudet – så fängslar oss post­modernismens dästa kalifer med sin fantasis vidunder, att vi ber honom ”berätta mer, berätta mer … !” och vill förlänga hans utställning med tusen och en dagar.

Hasiors konst har vuxit fram ur Tatratraktens höga berg och djupa dalar och goralernas hedniska, sedermera kristnade bondekultur. När man blickar ner i de väldiga utställningslårarna, tycker man sig se in i bondegravar med lämningar av kroppar, klädnader, föremål … Hasior skapar naturmytiska väsen av djurskallar och benknotor, rostiga liar och gistna trähjul, trasiga köksredskap och leksaker, tjä­riga rep och rinnande talgdankar, säcktrasor och pälsbitar … Men på denna stomme av ”ur­tid” kläs lämningar från vår egen epok, den massfabricerade föremåls världen, kitschen och similismyckena, bokmärkesänglarna och pinupporna, plåt- och plastbesticken, metervarorna av paljetterade tyger och brysselspetsar… Av för varandra till synes helt främmande föremål och material, äkta och falskt, hårt och mjukt skapar Hasior fantastiska gestalter eller hela scener, som är så väl legerade, att fogarna mel­lan de olika komponenterna försvinner. Hans gestaltningskraft drivs dock genomgående av en antropomorf uppfattning av tillvaron: han ser alltid och söker alltid människobilden i och bakom allt. Hasior delar i viss mån Dalis ”paranoida-kritiska” seende, men inte på den sena­res sökta utan på ett osökt, naturgivet sätt.

Hasior och Kienholtz är assemblagets konsekventaste och djupast syftande mästare, även om t ex Rauschenberg nådde större ”ryktbar­het” med bl. a sitt ”Monogram”, Moderna museets ”get”. Hasior har skapat åtminstone en ”klassiker”, den gripande ”Svart landskap” från 1973, barnvagnen fylld med grus och små svarta kors och vaxljus i stuckna som på en grav. Den är oförglömlig som ”barnvagnsscenen” i Patjomkin-filmen! – När jag besökte Hasiors utställning i Moskva, var jordbävnings katastrofen i Armenien bara ett par dagar gammal, och motivationen till utställningsbesök inte särskilt stark; men Hasiors konst har ju alltid två sidor, en som vetter mot ”rött” och en mot ”svart”, och hans ”Svart landskap”, vagga och grav på en och samma gång, stäm­de väl med TV-bilderna från Armenien med jord- och grusfyllda hus, sängar, kärl och sökande lyktsken. Hasiors ”Svart landskap” finns i replik på flera museer.

Hasiors banér eller standar torde vara ett helt unikt bidrag till den moderna konstens olika nya uttrycksformer – möjligen en östlig motsvarighet till de västliga konstnärernas flaggmålningar, främst då Jasper Johns. En skillnad är dock, att Hasiors banér kan fungera som de ursprungliga förebilderna, kyrkans och krigsmaktens processions- och paradbaner. Men precis som nämnde Johns och hans POP­-konstkollegor leker med flaggsymboler som ”stars and stripes”, så parafraserar Hasior de gamla banerens figur- och symbolrekvisita. Hasior förnekar inte traditionen. Han förhåller sig kritisk till den, han om- och nytolkar den utifrån sin egen tids och sina personliga erfa­renheter.

Hasior använder sälIan färgtuber, gjuter sälIan i brons, hugger någon gång i sten. Hans ma­terial är de förefintliga föremålen och tingen hans närmaste omgivning, både naturföremål och civilisationsprodukter; den färgade glasskärvan är hans akvarell, sammetstrasan ger honom Veroneses gröna och Titians kardinalröda färgstoffer, den grå plåten är hans grisaille, den hudfärgade skyltdocksarmen hans pastell osv.

I gamla bysmedjor och på skrot-tippar hittar han de gjutna och smidda elementen i sina skulpturer. Tusen hantverkarhänders skicklighet och flit finns med i hans verk, anonyma medarbetare i hans ateljé och verkstad, närvarande genom rester och fragment, som spritts från dödsbon på auktioner och marknader eller på skrot-tippar och sophögar. – Galeria Hasiora – Hasiors eget enmansmuseum är inte för inte en filial till Muzeum Tatrzanskie, det kulturhistoriska museet i Zakopane.