Bild: Per Drougge fotograferar Wladyslaw Hasiors konstverk, Södertälje konsthall 1989.

Det är 17 år sedan Wladyslaw Hasior utställde i Södertälje, då i konsthallsprovisoriet vid Järnagatan. Det är 13 år sedan han sist besökte oss, då för att fullborda skulpturgruppen Solspann. Tanken, att Hasior skulle återkomma till oss med en utställning är lika gammal som den nya konsthallen. Jag besökte Zakopane 1984 för att inbjuda honom till 1986, då Solspann blev 10 år. Då var hans eget enmansmuseum – Galeria Hasiora – under byggnad. Dess igångsättande skulle ta alI hans tid ett par år framåt. 1987 återkom jag till Zakopane. Hasior var då inne i en intensiv skaparperiod, och vi fick löfte om en utställning 1988-89 i samband med en turné, som skulle börja Moskva.

I Moskva i december förra året kunde äntligen våra överenskommelser konfirmeras. Efter en mellanlandning i Tallinn över det gångna årsskiftet är Hasior äntligen på plats och utför sitt nästan 14 dar långa installationsarbete i vår konsthalI. Det är många som sett fram mot både den nya utställningen och Hasiors personliga återkomst, inte bara i Södertälje, utan i hela Sverige. Det var här han debuterade utanför Polen, rätteligen på Moderna museet 1968. Vår förväntan bygger också på starka känslor för Hasiors hemland Polen och det polska folket, utan vilka hans konst, trots dess universalitet, vore otänkbar.

Den yttersta bevekelsegrunden till Hasiors återkomst just till Södertälje som enda utställningsplats i Sverige denna gång, är naturligtvis hans skulpturgrupp Solspann. Den binder oss vid varandra. Den är Hasiors främsta monumentalverk utanför Polens gränser, och den är kanske den märkligaste skulpturgruppen, som skapats i Sverige efter andra världskriget. – En person saknas nu vid Hasiors återkomst och Solspanns 13-års­dag, nämligen initiatorn, Eje Högestätt, mannen med fantastiska idéer i huvet, men med stadiga fötter på jorden. Eje Högestätt lyckades övertyga stadens styresmän, att en happening i betong kunde fortsättas och bli ett bestående monumentalverk, synligt vida omkring, uttrycksfullt, innebördsladdat. Solspann har kommit att bidra till kommunens kulturella identitet och samhörighet, inte minst genom den årliga eldfesten, som följer mönstret från skulpturgruppens slutliga invigning 1976, ledd av Hasior själv. Hasiors återkomst och hans nya utställning i Södertälje kan också ses som en hornmage à Eje, som hans efterlevande hustru, Apolonia, härmed får mottaga!

Södertälje har sedan många år stått i intensiv förbindelse med öststaterna, som alltsedan andra världskriget kommit i kläm mellan öst- och västblocken, dessa länder som tidigare självklart hört till det Europa, som vi själva räknar oss till. Den öppning som i dessa dagar tycks ske från öst, avspeglar sig faktiskt i Hasior utställningens vandring från Zakopane över Moskva och Tallinn till Södertälje. För några år sedan hade Hasior – denne bildkonstens Prometeus och pyromaniker knappast kunnat visas i Moskva, allra minst i Tallinn – först den inledda epoken av perestrojka och glasnost har kunnat möjliggöra detta. Men Hasior har, enligt vad Tatra-museets chef skriver i den sovjetiska utställningskatalogen, inte bara erhållit höga statliga belöningar och ägnats ett eget museum, utan även utsatts för häftig kritik hemma i Polen, bl.a beskylld för ett fördolt reaktionärt religiöst budskap – i släkt med Solidaritetsrörelsens, samt för att ta sig större poetiska friheter än vad den socialistiska ideologin egentligen tillåter i sina offentliga beställningsverk. – Elden är Hasiors signum.

Denna utställning hade aldrig kunnat bli av, utan ömsesidiga insatser från både den polska och svenska statens sida. Södertälje är jämförd med huvudstäderna Moskva och Tallinn en sparv i tranedansen, och utan vår good will hos kulturministeriet i Warszawa, Tatra-museet i Zakopane och Wladyslaw Hasior själv, hade utställningen säkerligen gått oss förbi ut till Europas större städer. Vi riktar alltså vårt tack till ambassadör Slawomir Dabrowa och direktör Wieslaw Wilk vid Polska Institutet i Stockholm med medarbetare, till direktör Tadeusz Szczepanek, chef för Tatra-museet och Galeria Hasiora i Zakopane, samt till sovjetiska skulptörförbundet för bidrag i form av både råd och dåd för att utställningen skulle kunna genomföras i Södertälje. Vi glömmer inte heller Svenska Institutets trofasta stöd på vägen sedan 1984! – En uppmuntran under planeringstiden har också Hasiors många fans Sverige varit – tack alla ni, ingen nämnd och ingen glömd! – Vi hoppas också att Du, vår käre Wladyslaw, skall märka hur vår stads styresmän ställer upp för Dig och dessutom, att vi mer eller mindre går man ur huse, när vi den 18 mars 1989 illuminerar Solspann med Dig spetsen för fackeltåget!

-Per Drougge