Till utställningen Internationella motståndsmuseet 1978 – 2020 har Södertälje konsthall intervjuat de deltagande konstnärerna kring deras relation till Chile. Angela Bravo arbetar med en dokumentärfilm om sin relation till Chile.

1. Vad är din relation eller dina associationer tillInternationella motståndsmuseet?

Jag arbetar med en dokumentär, Imaginary country, som just handlar om min relation till Chile, militärdiktaturen och att vara född i ett annat land än ens föräldrar. Mina föräldrar flydde som politiska flyktingar och kom till Flen och jag föddes här. Med inbjudan till utställningen fick jag massa minnen till min barndom, med alla möjliga stödfester och stöddemonstrationer som mina föräldrar drog med mig på. Det är ett bra initiativ att berätta om länken mellan Sverige och Chile som var väldigt viktig under den tiden, och jättekul att kunna visa delar av filmen i en utställning.

2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia- kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen?

Under arbetet med Imaginary country som har en personlig ingång till Chile har jag reflekterat mycket kring begrepp som identitet och tillhörighet men också kring vad flykt och migration gör med människan, och om man kan ärva längtan.

Jag föddes i Sverige men växte upp i skuggan av ett land långt, långt borta, lite som det förlovade landet där allting var bättre men som vi aldrig kunde återvända till. För mig var Chile ett fantasiland och jag förstod inte riktigt varför vi inte kunde återvända. Mina föräldrar var aktiva i MIR, en radikal vänsterrörelse, så det var ett stort glapp mellan det de gått igenom och flytt ifrån och mig med min uppväxt i Sverige. Det var först när jag var i tonåren som jag kunde förstå vad och varför de flydde, men det var svårt för dem att prata om flykt och tortyr med sina barn. Motstånd och solidaritet var väldigt mycket del av min uppväxt och jag minns att vi barn hade vår egen värld mitt i allt. Trots att jag då tyckte det var stundvis jobbigt med alla solidaritetskampanjer och mest ville vara som mina andra svenska vänner, så har min uppväxt färgat av sig i mitt skapande istället. Det finns återkommande teman och frågeställningar i min konst och mina filmer som jag undersöker. Det personliga är politiskt.

3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag?

Vi lever i en helt annan tid nu och till skillnad från 70-talet och den generationen som faktiskt var politiskt aktiv, har vi idag en pseudo-cyber-aktivism. Människor luras tro att de är aktiva genom att trycka ”like” eller dela information om klimatförändringar eller Amazonas. Men då vi lever i en post-kapitalistisk tid där ekonomin har förändrats radikalt och påverkar våra liv, så tillkommer en ny slags definition av solidaritet. Man propagerar för delningsekonomi, fri information, tillgänglighet, mobilitet och polyamorösa relationer. Jag tror att konsten mer än någonsin idag måste lyfta och ifrågasätta begrepp och olika samtida fenomen.

Angela Bravo är född och uppväxt i Stockholm och har studerat vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, UdK i Berlin och filmskolan vid Akademin Valand i Göteborg. Hon är baserad i Berlin och Stockholm där hon arbetar som filmmakare och konstnär. Angelas arbete tänjer på gränserna mellan olika format och hon utforskar det dokumentära formatet. Som filmmakare är Angela mångfacetterad och har arbetat med animation, stop-motion och dokumentär. Hon utmanar gränsen mellan det fiktiva och det performativa. Angela är ofta personlig, politisk och även performativ i sina filmer. Hon undersöker återkommande teman såsom identitet och tillhörighet.