Vi har intervjuat de medverkande konstnärerna i Internationella motståndsmuseet om deras relation till Chile, kuppen och motståndsmuseet.

1. Vad är din relation eller dina associationer till Internationella motståndsmuseet?

Jag har inte känt till Internationella motståndsmuseet så länge, jag hörde först talas om det under en föreläsning med Kristine Khouri på Tensta Konsthall 2016. Jag tycker att det är en bra konstnärlig och aktivistisk metod att jobba med från ett internationellt solidariskt perspektiv. Det ringar in något som lätt glöms bort inom en diktatur: att konsten behöver ta plats, att det är ett språk som alltid behövs.

2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia – kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen?

Min relation är att mina föräldrar flydde redan 1973 och började därmed sin resa, sitt liv, i exil. Det är en väldigt intressant punkt; kuppen 1973 är ett slags “historisk Big Bang” för många av oss som har en bakgrund i exilen. Då jag sett det som ett “politiskt Big Bang” har jag tidigare undersökt Chiles och Latinamerikas historia innan kuppen. Statskuppen skedde inte över en natt utan det finns så mycket historia som leder fram till den. Diktaturen och kuppen i Chile är något som fortfarande påverkar mig idag på så sätt att jag fortfarande är här i Sverige och jobbar med ett konstnärligt uttryck. Konsten är en metod för att förstå det som påverkat mig men som jag aldrig upplevt utan fått återberättat, en sorts reflektion av de händelserna.

3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag?

Jag tycker att det är svårt att prata om ett samtida solidaritetsarbete, eftersom det är mycket som vi inte ser eller förstår förrän i efterhand. Mycket solidaritetsarbete behöver ske i hemlighet. Ett exempel är ett projekt jag arbetar med där vi tittar på brev som skickades av privatpersoner mellan Sydafrika och Sverige, men det var orkestrerat av IDAF (International Defence and Aid Fund). SIDA fick inte ge bistånd till ANC då de blev terrorstämplade under Apartheid. Det var ett arbete som pågick i över 20 år; operationen fick inte bli offentlig förrän i efterhand. Det är svårt att veta om solidaritetsarbetet var starkare nu än då, det kommer historien att utvisa. När det gäller min praktik vet jag ibland inte om det handlar om någon slags frustration eller egoism, men jag arbetar på många sätt fram ett arkiv över min familjehistoria. Jag tycker att det är en berättelse som saknas. Vilket arv tillhör jag och hur navigerar jag i det i Sverige, i mitt liv, i mitt konstnärskap? Vilken del av historien förkroppsligas i mig och hur navigerar jag det? Jag tänker mycket på vad jag hade gjort annars, om historien varit annorlunda, på vart jag är på väg. Det är en transformativ tid i mitt konstnärskap just nu, en fas där jag ställer mer frågor än ger svar. Jag tänker att konst kan vara en del av solidaritetsarbetet, men jag vet inte om min praktik nödvändigtvis är det. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att tänka kring vilka historier vi får berätta, vilka historier som förväntas berättas. Vad subventioneras för konstnärer med migrantbakgrund? En stor del av min konstnärliga praktik är att kunna verka i ett kapitalistiskt system där våra historier och våld gärna fetischeras – i vilket de historier som jag förväntas berätta blir en slags underhållning. Det blir för mig då också en fråga om hur mycket jag kan berätta: jag måste förhålla mig till den plats jag är på och den kropp jag har.

Cristian Quinteros Soto är född 1987 i Stockholm. Han är konstnär och läser fjärde året i fri konst på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han arbetar med konstnärlig forskning, fotografi och video. Quinteros Soto är även skribent och redaktör för tidskriften Hjärnstorm. Utställningar/workshops inkluderar KKH:s avgångsutställning på Marabouparken konsthall (2019), residens i samarbete med Afrang Nordlöf Malekian på Botkyrka konsthall (2019) och soloutställningen Exodus på Galleri Aniara (2018).