Sub Silentio

Vi träffas i en gammal sliten sekelskiftesvåning, tre trappor upp utan hiss i centrala Södertälje. Här har Mickan sin ”Jovis ateljé” där hon driver konstkurser och arbetar som konstnär sedan 20 år tillbaka. Mickan och Eva-Mia är i full färd med att pröva sina skulpturala böcker mot ett långbord med röd duk. På väggen hänger bearbetade collage/målningar och en flicka har en central betydelse i berättelsen.

Varför titeln Sub Silentio?

Det betyder under tystnad, eller i tystnad. Det kan användas som referens till något som är underförstått men inte uttryckligen anges berättar Eva-Mia. Ett uttryck på Latin, som man ibland kan höra inom juridiska sammanhang.

Hur startade processen?

Mickan – Jag fick två dikthäften av Eva-Mia som hon hade skrivit. Det satte igång en process i mig. Jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Började märka att innehållet etsade sig fast, började dyka upp i mitt eget skapande på olika sätt.

Eva-Mia – Mickan visade mig sedan sina collage/målningar och jag började bearbeta dem digitalt, sätta in dikterna och fragment.

De poängterar att de har flytit in i varandra. De har bollat med idéer och uttryck så att det tillslut blivit en enhet där vem som gjort vad inte är så relevant att urskilja.

Vad är bakgrunden till erat möte?

De båda konstnärerna hakar in i varandras berättande. -Om vi ska ta det från början så träffades vi på Södertälje konstnärskrets där vi båda varit medlemmar sedan länge. Det ledde till att vi började hålla konstkurser tillsammans runt kring landet. Vi ställde ut tillsammans i många olika sammanhang. År 2016 reste vi till Japan, där vi deltog i en biennal. Ett utställningsutbyte sedan många år, mellan Södertälje konstnärskrets, Konsthallen och konstföreningen Eajas I Japan.

Hur kom temat böcker in i sammanhanget?

-Vi är med i en ”artists bookgrupp” genom kretsen. Det är något vi arbetat med även tidigare. Projektet fick ytterligare en dimension i den tredimensionella gestaltningen. Böckerna blir fristående skulpturer, reliefer, objekt såväl som collage mot väggen. Vissa går att bläddra i. Andra inte. Men det stannar inte där. Vi bjöd in kompositören Andreas E Olsson för att höra om han kunde tänka sig att tonsätta Sub Silentio. Han kom och tittade på det vi gjort och gillade det, så svaret blev Ja!  Musiken är precis färdig berättar de. Helt underbara ljud och toner som förstärker och ger ytterligare en dimension.

Och det inre temat? Det som är så svårt att tala om att det riskerar att tysta ned en människa?

I en av böckerna får man följa en ung flicka instängd i ett skåp, bakom koppar och fat. Inte ens såpa hjälper att tvätta bort de mörka ur minnesväven. Spöklikt. Tanken går till tidigare kvinnogenerationer. Några av de böcker de skapat går inte att öppna. De är förseglade. Några ihop virade flera varv med snöre, som nedtystade. Därinne döljer sig någons tjocka livsbok.

De berättar – Vi hade aldrig kunnat göra detta om vi inte haft stöd i varandra. Att våga blotta sig och vara hudlös, säger Eva-Mia. Vi berättar vår egen historia, men också andras berättelser om människors utsatthet och tillkortakommanden. Det är ur ett kvinnligt perspektiv på så sätt att det filtreras genom våra erfarenheter.

Samma flicka hänger också som ett porträtt på väggen. Flickan är den röda tråden i deras berättelser. Samma porträtt återupprepas i olika former. Flickan befinner sig i en skör ålder, någonstans mellan pubertet och vuxen. Livet är fyllt av förväntningar och hon behöver skyddas. Men det vi vill berätta om är också allmänmänskliga erfarenheter fortsätter de. Alla de berättelser man samlat på sig i livet om utsatthet. Det handlar om mänskliga möten.

Så sluts cirkeln?

För ett antal år sedan var Eva-Mia med om en traumatiserande bilolycka som skakade om henne så svårt att hon under en period inte kunde måla. Då började hon skriva poesi istället. Så blev de två dikthäftena till, som tillslut hamnade I Mickans händer och hjulet var i rullning.

Det går ett stråk av rött genom det som Eva-Mia och Mickan har skapat tillsammans. Om cirkeln har en färg så är den röd. Starka känslor och temperament. Och varför det blir som det blir, är kanske för att man är där just då, resonerar vi avslutningsvis. Och cirkeln är inte avslutad. De här kvinnorna är som alkemister eller magiker. De vill nu undersöka hur dans kan processas in i det pågående flödet på temat böcker och utsatthet.

Intervju med Eva-Mia Sjölin och Mickan Sandelin av Anneli Karlsson