Kan du berätta om dina verk Banners for Lost Causes? 

Jag kom till Berlin i Tyskland för ca tio år sedan. Under mina år där har jag skapat en distans till det som var min huvudsakliga konstnärliga miljö (dvs Sverige). Detta har hjälpt mig att närma mig frågor som kändes svåra innan. I Sverige kändes allting i mitt konstnärskap som kopplades med min historia, som invandrare eller flykting, påklistrat. Det var också väldigt frustrerande att inte kunna bli betraktad och förstådd på samma villkor som vilken annan konstnär som helst i Sverige. Det gjorde att jag distanserade mig helt från min personliga historia. I Berlin, i avsaknaden av denna kontext började jag finna ro att närma mig mer personliga händelser och berättelser. Det resulterade i många konstnärliga projekt. Ett var att ta upp måleriet igen, i form av stora banderoller, banners, som innehöll slogans, med ord eller meningar som oftast refererade till politiska diskussioner och händelser.

Bakgrunden är framför allt att jag under mina tonår var väldigt politiskt aktiv i Montevideo, Uruguay. Jag hade huvudansvar för propaganda i min studentorganisation. Under den tiden målade jag ofta affischer och skyltar. Det finns en lång tradition där politiskt arbete och konstnärligt uttryck har starka band, och för mig har det varit ett naturligt sätt att arbeta på, utan att fundera speciellt mycket eller att skapa stora konstnärliga diskurser över det. Det vill säga att göra verk som är delaktiga i en social diskussion.

Hela utställningen roterar kring idén om abstraktion som en metod för att försöka prata om saker, som jag saknar direkt tilltal till. Samtidigt innebär abstraktionen en intressant resurs konstnärligt, med lång tradition. Fascinerande att levandegöra det.

Jag gjorde ett test förra sommaren med mina banners, vilka ju är det närmaste jag kommit ett måleriskt språk. Några av mina banners hade börjat kännas för explicita och föreställande, och jag ville få bort det. Jag ville att det skulle försvinna. Genom att de fick hänga utomhus under en lång tid tog vind, sol och regn hand om en hel del av detta åt mig. Bokstäver lossnade, blektes, och färg suddades eller sprack och smulades sönder.

Jag ville också handgripligen driva några av de gamla banners vidare in i något annat som mycket tydligare kunde identifieras som abstrakt måleri, men också skapa helt nya där jag redan från början direkt använde mig av ett abstrakt språk.

Nu ser jag inte längre dukarna som slogans eller som motiv. Nu blir de något annat i stället. Men jag vill inte hänga upp de på väggen som vanliga målningar. De är på väg någonstans, och jag är inte säker på var det kommer att landa, de är fortfarande bruksvaror för mig.

Du säger att banderollerna blev explicita och att du ville på något sätt ta bort det. Betyder det att du ville neutralisera dem?

Nej, som det alltid är med olika konstnärliga idéer så finns det en tråd som jag följer och utvecklar, och i vissa lägen är det jag som kan diktera mycket mer i vilken riktning arbetet ska gå, och sen finns det vissa tillfällen då jag släpper lite mer på kontrollen, och försöker föra en dialog med materialet. Just nu har jag bestämt mig för att använda mig av abstraktionen för att försöka frammana bilder som normalt sätt hade känns svåra att göra, som är väldigt personliga. Det är en metod som rent praktiskt betyder att jag måste vara mer intuitiv och låta materialet vara mer ledande i hur målningarna utvecklas. Jag måste vara den som anpassar mig till små saker, hintar som finns i materialet, dukarna, färgerna, fragment av papper eller andra material som jag använt.

Är du på väg bort från det konceptuella?

Nej det är jag absolut inte. Hela projektet är konceptuellt i och med att startpunkten för de abstrakta målningarna är ett försök att återskapa det rum som jag sov i på flyktingförläggningen i Moheda som jag kom till som liten. Jag började sätta ihop tygstycken i samma skala som väggarna i förläggningen, och när jag började måla dukarna som nästan var som modeller i full skala, insåg jag att det påminde om en person som designar en VR-miljö (Virtual reality), där du går in i en miljö vilken är helt omslutande. De stora dukarna hade samma funktion. På ett sätt ser jag dukarna och försöket att närma mig en bildvärld som ligger närmare en inre värld som likt VR-världen kan te sig mer drömlik, men också närmare något mer underliggande. Jag tänker att det är något som hjälper mig att försöka hitta, att försöka ge form till det mentala bråte som består av de bilder jag har från den mest dramatiska tiden i mitt liv, som barn på flykt, och där jag kanske som vuxen har svårt att differentiera vad som är drömt, vad som är påhittat och vad som var verkligt.

Jag ser de abstrakta målningarna som väldigt precisa bilder eller dokument, men de är ute ur fokus, eller de är inte ”färdig-renderade”. De är bilder/objekt/artefakter i början av en renderingsprocess.
De är som ett VR-set som är väldigt slött.

Kan du berätta om titeln, Banners for Lost Causes? 

Under en längre tid letade jag aktivt efter slogans i de banners jag gjorde, citat eller meningar som kändes intressanta och som kunde fungera som hade olika läsningar, och som kanske kunde undermineras. Exempelvis den traditionellt rasistiska, nostalgiska amerikanska söder-slogan The South Will Rise Again. När jag tog mig an den pekar jag mot ett annat söder, ett söder som ligger längre bort, söder om Amerikas gränser. Då vänder sig denna slogan, och talar om ett annat typ av uppror som har en större global resonans och effekt.

När jag började att arbeta med abstraktion som en konstnärlig strategi för att börja närma mig personliga och kanske mer traumatiska bilder, så började det påverka allt jag gjorde. Ur detta föddes idén eller tanken om att mina banners nu också i en djupare mening skulle bli mer personliga och inte handla så mycket om de bombastiska och slagkraftiga slogans, utan mer om en diffus, mörkare värld men där det även fanns stora förluster. Här någonstans finns materialet för titeln av serien nya banners, kamper som nu är utraderade och försöker resa sig ur historien, både i konstnärlig läsning och som ett tillstånd av världen. En känsla av en dysfunktionell värld som förut, ur ett svenskt perspektiv, var mycket längre bort, men nu plågsamt nog har uppdaterats och kommit mycket närmare i och med kriget i Ukraina.

Kan du berätta om serien av verk du kallar Better Shelter, som även är utställningstiteln?

Jag bestämde för något år sedan att ruinen av den nedlagda flyktingförläggningen i Moheda, dit jag kom som barn, skulle fungera som ett nav för konstverk, men också konceptuellt som en grund för olika konstnärliga strategier. Tematiken har blivit tydligare för mig i och med att jag förstått att min erfarenhet som flykting är mycket viktigare och starkare än vad jag har varit medveten om förut. Jag har läst och tittat på olika typer av studier och vittnesmål kring erfarenheten av att vara på flykt. Det är många saker som självklart bara är bakgrundsinformation, men ibland kommer man över material som för mig blir direkta ingångar till verk. Better Shelter är namnet på det som IKEA på ett icke-ironiskt sätt gett till pilotprojektet där de, med teknologin de är kända för, dvs platta välplanerade paket, utvecklat nya och ”bättre” flyktingbostäder som snabbt kan skickas runt i världen. Det finns en intressant studie, The Global Shelter Imaginary från universitetet i Minnesota, där tesen som drivs är att IKEAs svar inför det enorma mänskliga dramat inte är att hantera roten i problemet, vilket skulle vara det essentiella om man var seriös med frågan, utan IKEAs förslag är att de kan förbättra din situation som flykting. Du kan bli en bättre flykting. På det här sättet låser man idéerna, där tanken kring en transaktion där själva råvaran inte längre är IKEAs design eller IKEAs finurliga materialhantering utan själva flyktingen.

I rapporten fanns bilder från första gången Better Shelter testas i Burkina Faso och det som hände var att skydden som levererats var för få, och människorna började bygga nya skydd av emballagen och kartongerna skydden kom i – alltså det karaktäristiskt platta emballagematerialet. Många av verken som finns i utställningen, och även ett par skulpturer som jag samtidigt visar på Thielska galleriet i en helt annan setting, är kopplade till det här. För Södertälje konsthall har jag arbetat direkt med olika emballage av IKEA-möbler och använder emballaget som grundform och bärande material för abstrakta målningar. Själva innehållet, produkten, är ett material som omedelbart avfärdas/kasseras och ligger kvar som en förbrukad vara, men kanske också mer som en förbrukad idé.

IKEAs idé om produktion och förbrukning är också förlegad, och tillhör en värld som är på väg bort. IKEAs artefakter hanteras på olika sätt, dels hanteras strukturen/skalet där jag använder kartongen likt de i Burkina Faso, och gör mig av med innehållet, och dels i en cyklisk hantering med second hand-IKEA-möbler som används som grundstruktur/stomme eller support för dukar och målningar där gränsen mellan måleri, skulptur och ett tillfälligt härbärge suddas ut.

Du har två stenar i utställningen, är de readymades? 

Stenarna har en dubbel läsning, å ena sidan kan man se dem som minimalistiska skulpturer, man skulle kunna prata om dem som hittade objekt, found objects, object trouvé, men också som två historiska artefakter som är i relation till varandra genom geografi och historia. Den ena är ett kastvapen från 1500-talet använt av en Charrúa-stam från Uruguay och den andra en gatsten från Berlin upplockad under 2019, vilket förmodligen är det mest använda civila vapnet under protester i städer. Det finns en laddning i de minimalistiska artefakterna. De pekar både bakåt i historien och framåt mot en värld i rörelse, och om idén om en kamp, en batalj i metaforisk och litterär bemärkelse.

Bildmaterialet i utställningen verkar berätta flera olika historier. Hur har du gjort urvalet av bilder och vilka är människorna i bilderna? 

Fotografierna som presenteras i utställningen är ett urval från mitt stora arkiv. Ända sedan jag sökte till konstakademin i Stockholm i mitten av 90-talet har fotografi varit mitt sätt att samla material och skissidéer till olika arbeten. Delar av arkiven har jag under åren presenterat på olika sätt och oftast i små fraktioner av sin helhet. Inför den här utställningen blev jag uppmärksam på en mängd bilder från de senaste åren, men egentligen ända tillbaka till 90-talet, där den gemensamma nämnaren var människor i och på offentliga platser som på olika sätt intar en plats och manifesterar en idé. Urvalet av bilder kändes relevant i relation till tematiken i utställningen och de förstärker det övriga materialets betydelse.