Förkortad version av tidskriften PROJEKTs intervju med Wladyslaw Hasior inför hans
utställningar i Moskva, Tallinn, Södertälje och Helsingfors. (projekt nr 4/1988)
Av: Per Drougge

P: Hur står din konst i förhållande till avantgarde?

H: Olika specialister förknippar olika saker med avantgardism, som publiceras i tidskrifter, som inte alls intresserar mig. Jag har aldrig lidit av avantgardesjukan. Vi har hamnat i den lustiga situationen, att alla är avant garde, bakom vilken det inte finns någon armé. Vi har ett slags provinsiell längtan efter avantgarde. Jag vill inte förmörka den intellektuella horisonten med termer, som förstås av några få, men som inte betyder något för mig.

P: Har symboliken i dina verk några rötter utanför polsk tradition? Kan den förstås även utanför Polen?

H: Jag tror att min publik runtom i Europa har samma uppfattningar och referenser. Så om du säger europeisk i stället för polsk, blir svaret ja. Vi har samma himmel med moln över oss, vars mönster påminner oss om så mycket. Hela mitt verk riktar sig till UPPLEVELSEN bortom och under det medvetna. Men om åskådaren inte har någon medfödd och intuitiv mottaglighet, spelar det ju ingen roll, om jag vill bli förstådd eller inte.

P: Låt oss ta några exempel bland dina verk: banéret är en symbol för upphöjdhet och prakt i olika sammanhang; den massfabricerade krigsleksaken symboliserar krig och tillstånd av fara; den trasiga dockan erinrar om barndomens och den mänskliga existensens förgänglighet överhuvudtaget. Är symbolerna så enkla, att de bara kan tydas av din publik på ett enda sätt?

H: Jag kan säga dig, att jag är väldigt litet upptagen av min publik. De är medlemmar av samma samhälle, som det jag lever i. Vi har formats av samma vanor, idéer, sagor och myter. Som med­lem av detta samhälle, använder jag mig av stoff ur en gemensam föreställningsvärld och mytologi. Detta är den förbindande länken mellan mig och publiken. Det är därför jag inte behöver tänka på min publik. Jag tillhör den.

P: Är det möjligt att beskriva, hur ”Hasior-associationerna” är beskaffade? Kan du beskriva skapelseprocessen utifrån ett konkret exempel?

H: Den grundar sig på observation och analys av händelser. Det samhälle, som jag är en del av, använder sig i dagligt tal av så surrealistiska uttryck som ”storm i ett vattenglas”. Det är rena surrealismen, så jag behöver inte söka ef­ter min konstnärliga ideologi i Paris, den finner jag här vid foten av Tatrabergen. Ta, som exempel, den polska nationalbanken, som för­ändrar växelkursen på szlotyn efter dollarns värde. Är inte det rena skära surrealismen? Det dagliga livet är så fullt av surrealism och tar sig sådana poetiska friheter, att man knappast behöver någon speciell begåvning för att upptäcka den. Och jag fungerar som alla andra …

P: Menar du, att dramatiken och grymheten ”Golgatha” och ”Arkadiens förstörelse” har sin grund i dina upplevelser av den verklig­het vi har omkring oss?

H: Jag förstår att du syftar på mitt ”råa”, ofta oestetiska uttryck. Det är svårt att säga var­ ur det kommer och att finna någon teoretisk motivering. Jag kunde ju säga som så, att min konst är störande, därför att den försöker överrösta en ”störig” värld, men bara ur en synvinkel sett. – En sovjetgeneral, som ledde sin armé mot Berlin 1945, skrev i sina memoarer, att hans soldater brukade fråga, varför han gav sina order med så låg röst, varvid han svarade, att det var meningslöst att försöka överrösta dånet från kanonaderna. Så man kanske inte behöver ropa högt, om man har en övertygelse. Detta skulle då kunna anföras mot mitt uttryckssätt, men teorier intresserar mig inte.

P: Du tycks inte vara rädd för våldsamma kon­frontationer mellan kitsch och ”konst”. Du stöts inte bort av vad de kultiverade kallar ”kitsch”, utan drar snarast konstnärlig nytta av den…

H: Hos oss finns inte begreppet kitsch! Det används av okultiverat folk! Den är också en form av äkta estetiskt uttryck, fast på en mindre sofistikerad nivå.

P: Under de senaste två decennierna har antalet konstnärer, som använder ”ready-mades” i sina verk, vuxit betydligt. De förknippas inte bara med Duchamp, Tinguely, Spoeri och Warhol, utan det har blivit konstnärligt allmängods. Vidhåller du, att du ändå har en klart personlig profil inom denna rörelse?

H: Skillnaden mellan mig och många ”asemblers” från 10- och 20-talen och även senare, är att de flesta av dem bedrev sina aktiviteter för att göra ”skandal i den fina världen”, men de gick inte vidare. De lekte ett slag med idén, men stoppade sedan undan den i ett hörn av ateljén, medan jag fortsatte att utveckla bruket av objekt. Vad jag gör är inte alls någon fortsättning på andras experiment. Människan har alltsedan begynnelsen strävat att besjäla tingen och uttrycka en andlig erfarenhet genom olika slags materiellt stoff. Totemet till exempel utfördes som mina arbeten av ”simpla” material. Blandtekniker övergavs och ersattes med enhetliga material i måleri och skulptur först under renässansen.

P: Du säger ofta, att föremål från vår civilisation, saker som du använder i dina arbeten, en sked, en stol, en leksak har en symbolisk innebörd utöver sin ursprungliga funktionella betydelse. Kan då inte de flesta saker i vår omgivning kallas symboler och bli inslag i ett konstverk: TV-apparaten, datorn, bilringen, fabriksskorstenen?

H: Jag tycker inte att de är symboler. Att ett föremål skall kunna förlänas en mystik, sy­bolisk innebörd, beror på en konstnärs personliga förhållningssätt. För mig symboliserar snarare mänskliga handlingar, tyvärr ocksåbrott, bättre än 1900-talet än objekt. Jag skulle vilja begränsa symbolen till att sam­tidigt antyda och samtidigt gå utöver innehållet. Gör man det, så kan man säga, att jag praktiserar ett slags bildspråklig journalistik.

P: Om du skulle bli ombedd att göra ett monumentalverk för Warszawa som det du utfört för Södertälje i Sverige. Hur skulle det kunna uttrycka dess nuvarande misär och dess förgångna dramatiska historia?

H: Jag tror att mitt tidigare utkast till ett glasmonument, ägnat ”dem som marscherade på led till himlen” skulle kunna stå i Warszawa. Men jag är inte säker på att ett enda monument skulle kunna uttrycka Warszawas historia. Det står en skulptur i Rotterdam som ursprungligen föreslogs för Warszawa, men förkastades av stadens ledning på 50- talet. Det är Zadkines”Den förstörda staden”, ett minnesmärke över mänsklig värdighet under 1900-talet. Bredvid det står på gatu­nivå en fet borgare i perfekt skulpterad frack, som ser ut över det återuppbyggda Rotterdam. Denna figur är mycket sämre än Zadkines, men förebådar på något vis den samtida europeiska tidsandan och estetiken. Därför tror jag inte, att ett enda verk kan ge en syntes av vad som har hänt Warszawa. Till och med Rotterdam har två moment, ett tragiskt över det förgångna, och ett för det nya, symbol för det välgödda borgerskapet.

P: Det finns en hel del religiös symbolik i dina verk, fastän de inte ger ett dominerande intryck av att vara kultföremål. Din konst innehåller inget religiöst budskap och inte heller bekännelsen till någon tro. Den rymmer snarast någonstans en mystisk erfarenhet.

H: Denna kommer av den dagliga iakttagelsen, att vi alla, oavsett om vi är övertygade ateister, faller in i religiösa talesätt och sedvänjor. Vårt liv är fullt av religiöst, om inte bara kristet, innehåll. Altarelden förekommer till exempel i världens alla religioner. Ljuset är den förbrännande eldens goda egenskap, som vi an­vänder som dekoration. Från detta är det bara ett steg till abstrakta föreställningar, som är lika långt från en konkret verklighet som uttryck som ”ett brinnande hjärta och ”glödande känslor”.

Många av mina verk har titlar hämtade ur bibeln, t ex ”Jul” och ”Utdrivandet ur paradiset”. Under århundraden har konstverk med dessa ämnen använt sig av en mycket begränsad uppsättning av figurer och attribut: Adam, Eva, ängeln, svärdet, krubban. Tänk bara, hur svårt det är att ge sig i kast med dessa ämnen, utan alla dessa föreställningar och framställningar, som skapats under gångna århundraden. Det är därför titlarna på mina verk inte är några blasfemier. Snarare skall man se dem tecken på inlevelse och försök till nytolkning.

P: Påverkas du inte av vår fula och råa, stundom brutala verklighet? Tror du att din konst skulle kunna skapas i en annan miljö, rik, välmående och högteknologisk, men utan poesin i vår gråa vardagstillvaro?

H: Det skulle faktiskt vara svårare i högteknologiska länder. Under mina långvariga vistelser i Sverige, lade jag märke till, att där fanns massor av vackra föremål, men utan poetiska kvaliteter. En vanlig sko skulle där knappast kunna bli upphovet till något poetiskt. Där fanns billiga och dyra skor, vinter­ och sommarskor, mer eller mindre eleganta. Men de var inga Sjumilastövlar. De kunde inte ta med en på en fantasiresa.

P: Hur tror du att man kommer att reagera på din konst i perestrojkans Moskva?

H: Jag har aldrig varit i Sovjetunionen. Det kommer att bli ett konstnärligt äventyr, som inte går att förutsäga.