Till Internationella motståndsmuseet har vi träffat de medverkande konstnärerna för en kort intervju om relationen till Chile och frågeställningarna kring Internationella motståndsmuseet.

1. Vad är din relation eller dina associationer tillInternationellamotståndsmuseet?

Jag kände inte till händelsen med motståndsmuseet förrän jag blev inbjuden att göra ett verk till den här utställningen, men jag blev hedrad och insåg allvaret och ansvaret det innebär. Samtidigt ger det mig även en plattform för att utforska frågor om exil och mellanförskap som resultat av kuppen och dess efterskalv, både ur ett micro- och macroperspektiv.

2. Kan du beskriva din relation till Chiles historia- kuppen, diktaturen och dess gensvar i världen?

Chiles historia, kuppen och diktaturen har, och kommer att, prägla mig hela mitt liv, för det är egentligen den enda anledningen till att jag finns. Hade inte min pappa varit tvungen att fly till Sverige hade han inte träffat min mamma. Att vara ett resultat av en händelse som man inte var med om direkt, men som påverkar hela mitt och mångas liv efter det. Så det är komplext och konkret på samma gång, något jag tänker på mycket och som mynnar ut i min konst på olika sätt.

3. Hur ser du på solidaritet som begrepp och praktik idag?

En solidarisk handling i det här fallet kan vara genom berättandet, som i sin tur förhoppningsvis skapar förutsättningar för flera att i sin tur agera för någon annan.

Ricard Estay är fotograf, konstnär och författare, uppvuxen i Fittja, Botkyrka. Genom visuellt berättande och knivskarp poesi skapar han komplexa porträtt av både fysiska och mentala platser. Han rör sig ofta mellan fiktion, minnen och samhällskritiska skildringar. Han har tidigare gett ut böckerna Livet är en Fittja (2011), Boken (2015) och 2019 publicerades boken En gång i betongen.