Till utställningen Internationella motståndsmuseet har vi intervjuat de medverkande konstnärerna. Runo Lagomarsino valde att svara på frågorna vi ställde kring Chile, kuppen och motståndsmuseet på följande sätt:

Jag väljer att svara på frågorna med kort text skriven av den chilenske författaren Roberto Bolaño.

“Jag hörde dem sjunga, jag hör dem fortfarande sjunga, nu när jag inte längre är kvar i dalen, mycket lågt sjunger de, ett knappt hörbart mummel, Latinamerikas vackraste barn, de undernärda och de välnärda, de som hade allt och de som ingenting hade, vilken vacker sång det är som stiger från deras läppar, vad vackra de själva var, vilken skönhet trots att de vandrade skuldra vid skuldra mot döden, jag hörde dem sjunga och jag kunde ingenting göra för att hejda dem, jag var för långt bort och orkade inte ta mig ner i dalen och ställa mig mitt på ängen och säga åt dem att stanna, att de vandrade mot en säker död. Det enda jag kunde göra var att ställa mig upp på darriga ben och lyssna på deras sång till slutet och sedan fortsätta lyssna, för även när avgrunden slukat dem hängde sången kvar i luften över dalen, i dimman från dalen som skymningen sakta steg uppför bergens sidor mot klipporna.

Vålnaderna, barnen, ungdomarna, gick alltså genom dalen och föll ner i avgrunden. Men deras spöksång eller ekot av deras spöksång, vilket är detsamma som att säga ekot av intet, fortsatte framåt i samma takt som de modets och generositetens takt, och fortsatte ljuda i mina öron.

En knappt hörbar sång, en sång om krig och kärlek, för barnen var definitivt på väg ut i krig men deras marsch påminde om kärlekens teatrala och övermodiga åtbörder. Men vilken sorts kärlek kunde de ha lärt känna? tänkte jag när dalen blev tom och deras sång fortsatte att eka i mina öron. Föräldrarnas kärlek, kärlek från katter och hundar, leksaksdjur, men framförallt kärleken de kände för varandra, åtrån och njutningen. Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framförallt handlade om mod och om speglar, om åtrå och njutning. Och den sången är vår amulett.”

Roberto Bolaño, Amulett (svensk övers. Lena E. Heyman)

Soloutställningar inkluderar We are each other’s air, Francisca Minini, Milano, Italien (2019), Concentrations 61: Runo Lagomarsino, EntreMundos, Dallas Museum of Art Dallas, (2018), La Neblina, Galeria Avenida da Índia, Lissabon (2018). Hans verk har visats i grupputställningar såsom: BRAZIL. Knife in the Flesh, PAC, Milano, (2018), A Universal History of Infamy, LACMA, Los Angeles, (2017), Prospect.4: The Lotus in Spite of the Swamp, Prospect New Orleans, (2017), Under the Same Sun, Guggenheim New York (2014). Really useful knowledge, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía, Madrid (2014). Han har deltagit i den 56:e Venedigbiennalen (2015), den 30:e São Paulo-biennalen (2013) och den 12:e Istanbulbiennalen (2011).