DANSAREN
Leni Riefenstahls mor, Bertha Riefenstahl, tar i hemlighet med sig dottern på danstillställningar och bio, då fadern, Alfred Riefenstahl, är borta på jakt över helgerna.
1914 Leni Riefenstahl blir medlem i Nixes simsällskap och ett gymnastiksällskap utan faderns tillstånd. Efter ett antal händelser förbjuder fadern henne att fortsätta med gymnastiken och hon börjar istället åka skridskor och rullskridskor. Hon när dock på en hemlig dröm, att bli skådespelerska.
1918 ser hon en annons i en dagstidning där man söker unga aktriser till filmen Opium (1919). Hon deltar i en audition vid Helene Grimm-Reiters dansskola på Kurfürstendamm i Berlin. Hon blir så tagen av atmosfären, att hon utan faderns tillstånd, men med support från sin mor, i största hemlighet deltar i kurserna expressiv dans och klassisk ballett. På Grimm-Reiters dansskolan finns också Anita Berber, en känd nakendansös på 1920-talet, som medverkade till att införa den expressiva dansstilen i Berlin med de provokativa Dances of Horror, Vice och Ecstasy. När Anita Berber är oförmögen att fullfölja en schemalagd föreställning, hoppar Leni Riefenstahl spontant in i hennes ställe. Hennes första föreställning blir en succé, vilket medför att fadern får vetskap om hennes danslektioner. Han tänker på dansens dåliga rykte och förbjuder henne att fortsätta. På hösten tvingar han henne att börja på ”Statens skola för Konst och hantverk” istället.
1919 skickas Leni Riefenstahl av fadern till en internatskola för flickor i Thale i Harzbergen under ett år. Där utövar hon, i största hemlighet förstås, dans, framför dramer tillsammans med de andra flickorna, leder och besöker föreställningar på friluftsteatern i Thale.
1920 tillbaka i Berlin igen ingår Leni Riefenstahl ett avtal med sin far. Under förutsättning att hon jobbar som sekreterare i hans firma tillåter han henne att ta danslektioner på Grimm-Reiters danskola samt att hon får uppträda offentligt. På fritiden spelar hon tennis.
1921-22 Efter en konflikt med fadern formligen flyger hon ut ur föräldrahemmet. Slutligen tar fadern reson och tillåter Leni Riefenstahl att börja i klassisk balett hos Eugenie Eduardova, en fd ballerina från S:t Petersburg. På eftermiddagarna tar hon lektioner i expressiv dans i Jutta Klamts dansskola. Leni Riefstahls dansutbildning pågick bara under två år, men hon tränade så intensivt att hon kom ikapp de andra eleverna som börjat i unga år. Under en ledighet vid Östersjön träffar hon en ung affärsman, Harry R Sokal från Innsbruck som, senare kom att sponsra hennes dansturnéer och filmproduktioner.
1923 Under ett halvt år går Leni Riefenstahl i Mary Wigmans danskola i Dresden, känd som den moderna expressiva dansens grundläggare. Leni Riefenstahl koreograferar på egen hand cykeln The Three Dances of Eros till musik av Tchaikovsky, Chopin och Greig. Tillbaka i Berlin fortsätter hon sin dansutbildning hos Jutta Klamt och Eugenie Eduardova. Hon träffar italienaren Ferruccio Busoni, som komponerar en vals till henne. Hon koreograferar flera danser, bl a The Unfinished till musik av Schubert och Dance to the Sea till musik av Beethoven. Den 23 oktober har Leni Riefenstahl sitt första soloframträdande i Tonhalle i München. Succén är given, liksom hennes framträdande i Blüthner Halle i Berlin. Max Reinhardt engagerar henne i sin världsberömda Deutsches Theater och Kammarspiele i Berlin. Hon hyllas i Frankfurt, Leipzig, Düsseldorf. Köln, Dresden, Kiel, Stettin, Zürich och Prag. Hon medverkar i över 70 dansföreställning varav hon själv koreograferat minst 15. Scenbakgrunden är svart för att bättre framhäva dansarens rörelser och ljusets effekter.
Danskostymer Leni Riefenstahl designar själv sina danskostymer. Modern, som följde henne överallt, sydde upp danskostymerna. Dansaren Leni Riefenstahl, inte längre minderårig och nu ekonomiskt oberoende, flyttar in i en egen våning på Fasanenstrasse, i Wilmersdorfdistriktet i Berlin, nära Kurfürstendamm.
1924 Leni Riefenstahl skadar sitt knä under en dansföreställning i Prag och tvingas avbryta turnén. Hon förlovar sig med den internationellt kände tyske tennisspelaren Otto Froitzheim. Knäskadan gör att hon tvingas sikta in sig på nästa steg i karriären …
SKÅDESPELERSKAN
I rollen som Diotima i filmen Der heilige Berg (1926) framträder Leni Riefenstahl med ett urval från sin danscykel Eros tre danser. Hon reviderade koreografin så att den bättre skulle passa in i det nya mediet; filmen.
REGISSÖREN
I filmen Tiefland (1954) framför Leni Riefenstahl några dansscener tillsammans med Harald Kreutzberg.
FOTOGRAFEN
Det finns ett flertal coffee-table books med bland annat stillbilder ur Leni Riefenstahls filmer, vilka tydligt visar prov på hennes estetiska sinne för bilden.
Om Leni Riefenstahl inte gjort något annat än besökt Afrika och visat sina fotografier därifrån hade hennes plats i historien ändå varit säkrad. Hennes bilder är extraordinära. Mellan åren 1956 och 2000 besökte hon Östafrika; Kenya och Sudan ett flertal gånger under långa perioder. Själv säger hon att hennes intresse för Afrika väcktes efter att hon läst Ernst Hemingways bok The Green Hills of Afrika. Efter att ha sett den engelske fotografen George Rodgers svart-vita fotografi av nubabrottare var hon helt på det klara med att det var dessa människor hon själv ville fotografera.
Hur lärde sig Leni Riefenstahl att fotografera?
När hon framträdde som skådespelerska i sin första film, Der Heilige Berg, av regissören Dr Arnold Fanck, lärde han henne fotografera. Han lärde henne att se de rätta bildrutorna. Hon tog det till sig genom att se hur han arbetade. Därefter började hon omedvetet fotografera som han gjorde. Han blev hennes läromästare.
Varför fotograferade hon inte i svart-vitt, som George Rodger? Vad använde hon för typ av kamera?
Hur kunde hon hålla kameran fri från sand och filmerna oförstörda i hettan?
Jag hade huv över kameran – en huv av bomull och en av plast.
Filmerna, Kodachrome och Ectachrome 64, förvarade vi i en 3 meter djup grop. Gropen klädde vi in med dubbel presenning och jord. Filmerna förvarades i aluminiumboxar. Inte en enda film förlorade vi på grund av hettan.
Under åren som gått, har några fotografier ändrat färg?
Jo, den känsliga Echtachrome har ändrats, blivit blekare eller violett i tonen.
Hur många filmrullar tog hon?
På första expeditionen 30-40 rullar. Senare 100-120 rullar. Jag hade även med mig oanvända filmrullar tillbaka.
Hur visste hon vad hon skulle fotografera?
Jag fotade så fort som möjligt – det måste gå fort – hitta rätt bildruta. Jag jobbade mycket, mycket snabbt. När jag fotograferade Kau Nuba använde jag ofta zoomobjektiv.
Tog hon några Polaroidbilder?
Ja, det gjorde jag. Jag använde flitigt Polaroidkameran vid de olika provinsernas gränsstationer, det var alltid problem att komma igenom. Det var det bästa sättet att komma över gränsen. Jag fotograferade gränsvakterna och gav dem fotografierna. I själva verket var det så att så fort jag fick problem använde jag Polaroiden, den var min bästa hjälpreda. Jag fotograferade nuba med Polaroiden på så sätt kunde de för första gången se hur de verkligen såg ut. Det var väldigt roligt. De hade inga speglar och när den första nuba såg sin bild ville alla ha ett fotografi av sig själv – de var som galna.
Protesterade de aldrig mot att bli fotograferade?
Mesakin nuba hade inget emot att bli fotograferade. De var bättre vänner. Det var stor skillnad mellan Mesakin nuba och Kau. En del Kau Nuba vägrade. Att arbeta med Kau Nuba var väldigt, väldigt svårt. Jag fotograferade det jag såg.
Fick hon betala för att fotografera dem?
Om jag hade gjort det från början hade jag aldrig kunnat arbeta där. Alla nubierna, hundratals hade velat få pengar. Det var ett stort problem redan med de glaspärlor som vi tagit med oss. Vi var tvungna att sluta med det eftersom alla ville ha glaspärlor. Det var ett problem, vi kunde inte ge dem någonting för då ville alla ha. Det mesta vi gjorde, var att jag, och senare Horst, tillbringade två eller tre timmar varje kväll med att ta hand om de som var sjuka. På kvällen när det var för mörkt för fotografering köade de med sår på benen – öppna sår i huvudsak – och lunginflammation. Vi hade en rekorderlig medicinlåda, iordninggjord till oss av en lokal doktor.
Bilden av vilden
Fotografierna Leni Riefenstahl hade med sig hem från Sudan la grunden till hennes nya karriär som fotograf. Det amerikanska förlaget Time-Life publicerade de första nubafotografierna i bildverket African Kingdom. Bildverket väckte stort uppseende i USA.
I Tyskland fick man nu också upp ögonen för Leni Riefenstahls bilder av nuba, trots hennes omdiskuterade förflutna, som fotograf hos nazisterna. Veckotidningen Stern publicerar 1966 en längre bildserie: ”Leni Riefenstahl fotograferar nuba – vad en vit man aldrig sett”. I och med detta var hennes karriär som fotograf garanterad. Mängder av europeiska och amerikanska tidskrifter publicerade Leni Riefenstahls bilder. Hon fick många inbjudningar till diabildsföredrag i Tyskland och Amerika, vilka hon tacksamt genomförde. Behållningen från dessa föreläsningsturnéer finansierade hennes fortsatta fotoexpeditioner till Sudan. Leni Riefenstahls första egna bildverk Die Nuba. Menschen wie von einem anderen Stern kom ut 1973 på Paul List-Verlag i München. Den första boken handlade om Mesakin nuba och visar fotografier från 1962-1969.
… Det första bildverket, …, präglas i mycket hög grad av ett dokumentärt, nästan etnografiskt intresse… …. Fotografierna från den första vistelsen vittnar fortfarande om ett äkta intresse hos Riefenstahl för levnadsförhållandens bland ”hennes” nuba, som hon inte bara betraktade som objekt för sitt konstnärliga arbete utan var seriöst intresserad av. Hennes häpnad och nyfikenhet kan anas i bilderna lika tydligt som den intensiva närheten till dem som skildras. Fotografierna visar skördearbetet, de traditionella rundhusen, arbetsredskapen, boskapshållningen och födan, de egenhändigt konstruerade musikinstrumenten men även danserna, ceremonierna och ritualerna som Riefenstahl också beskriver mycket detaljerat i bildverkets texter …
Det andra bildverket Die Nuba von Kau, kom ut 1976 på samma förlag, och visade en annan nubastam. Kau nuba levde långt bort i ett avlägset område i Nubabergen. Året innan bildverket kom ut, publicerade den tyska veckotidningen Stern och den brittiska Sunday Times Magazine några av de nya fotografierna. Andra viktiga veckotidningar världen över, som bland annat Time-Life, The Sun, L’Europé och Paris-Match, var inte sena att följa efter. Kritikerna bokstavligen lovprisade denna hyllning till människokroppens skönhet. Till och med i Tyskland var man hänförd över dessa bilder, vilket hon väl knappast hade vågat hoppas på. Leni Riefenstahls fick Art Directors Club Deutschlands guldmedalj 1975 som ”Årets bästa fotografiska presentation”.
Ett tredje bildverk från Östafrika kommer ut 1982, Mein Afrika. Det innehåller fotografier från olika regioner och visar bilder av dinka, masaier, nuba, shilluk, samburu, nomader m fl.
… Böckernas framgånghistoria är samtidigt historien om en dröm om den ”ädle vilden” som fullständigt ostörd av den västliga civilisationen lever i samklang med naturen. Under årens lopp blev det allt svårare att leverera bilder av det ”orörda” liv i Afrika som föresvävades henne och med vilka hon kunde hänföra världen, vilket hon snabbt blev klar över. Skillnaderna mellan de båda nubaverken är lika tydliga som belysande, vilket säger mycket om Riefenstahl förståelse för Afrika …
Så fullständigt ostört som nubastammen levt vid hennes första vistelse, levde de inte längre. Den sudanesiska regeringen krävde av nuba att de måste bära kläder. De fick inte längre gå omkring nakna. Det var förbjudet enligt muslimsk tro.
… Att det i grannbyn redan fanns en officiell skola får läsaren visserligen veta i textdelen, men Riefenstahl visar inga bilder på den. Inte heller konflikterna mellan nubabönderna och de kringvandrande nomadstammar är ett tema för Riefenstahl. Att det under tiden mellan 1955 och 1972, alltså den tid då större delen av hennes fotografier togs, rasade ett inbördeskrig i Sudan som kostade mer en 1,5 miljoner sudaneser livet avhöll inte Riefenstahl från att skapa bilder av en hel och harmonisk värld. Även här riktade hon sin blick enbart mot de vackra objekt som intresserade henne och blundade för den grymma verkligheten runt omkring – trogen sitt levnadsmotto som bestämde allt. ”Verkligheten intresserar mig inte.”
Citat: Jürgen Trimborn ”Leni Riefenstahl – Filmskapare i Tredje rikets tjänst” (sid 275-276).
DYKAREN
Vid 71 års ålder upptäcker Leni Riefenstahl de underbara korallträdgårdarna i havet, dykarens paradis i Indiska oceanen, Röda havet och Karibien. För att med kamerans hjälp föreviga dem, var hon tvungen att ta dykarcertifikat. Hon ljög om sin ålder, annars hade ingen dykinstruktör vågat ta risken att ha henne som elev. Det räckte inte för henne att fotodokumentera färgstarka fiskar och koraller. Hon lyckades också fånga växternas rörelser och djurlivet, vilka kan vara svåra att se för ett ovant öga. Sin sista dykexpedition företog Leni Riefenstahl till Maldiverna i mars 2002.
Hur jag blev dykare
I oktober 1972 fick jag chansen att bekanta mig med havets hemliga undervattensvärld.
Sista dagen av min vistelse i Malindi, på stranden av Indiska oceanen, såg jag ordet ”goggling” med krita på en griffeltavla. ”Goggling” betyder snorkling. I min barndom var jag som ”fisken i vattnet”, men sedan har jag tillbringat all min fritid i bergen. Klättra och åka skidor har varit min hobby.
På hotell Eden Roc slog jag mig ihop med en grupp snorklare och tillsammans med dem gav vi oss ut i en båt vid ebb. När jag första gången såg världen under havsytan genom cyklopet fascinerades jag av de mångfärgade fiskarna, deras olika form och vackra mönster. Efter att timmen var slut hade jag bara en enda önskan, att få dyka igen!
Ett år senare fick jag möjlighet att uppfylla min önskan. Den här gången flög jag tillbaka till Kenya med min egen snorkel, cyklop och fenor. Första dagen snorklade jag på hotellstranden. Under fjorton dagar tillbringade jag åtskilliga timmar i vattnet och varje gång upptäckte jag något nytt och intressant. För varje gång jag dök upplevde jag det lättare att dyka och kunde stanna längre under vattenytan. Men det räckte inte jag ville vara nere längre och det skulle bara vara möjligt med hjälp av tuber. Men hur skulle jag komma åt dessa tuber? Under min första vecka hade jag sett att det fanns en dykarskola på ett närliggande hotell. Jag försökte låna tuber där, men det var inte alls lätt. Det var omöjligt att få låna tuber utan dykarcertifikat. För att få ett dykarcertifikat krävs åtskilliga dyklektioner och ett papper på att man klarat provet. Hur kan en kvinna som passerat sin 71 födelsedag komma med på en sådan kurs? Vilken dykinstruktör vill ta den risken att ha en så ”ung” elev? Men jag var så tänd på att dyka med tuber att jag kunde göra vad som helst för att få delta i dykarkursen. Jag kom till slut på ett trick: i mitt pass ”Helene Jacob” ändrade jag födelseåret från 1902 till 1922. Jag var lätt den äldsta deltagaren ändå. Jag blev antagen till kursen med en klapp på axeln och de tänkte troligen: – Hon kommer aldrig att klara det.
Dykarproven
Dykarkursen började i Turtle Bay hotellets stora swimmingpool. Eftersom Poseidon-Nimrud Club från Hamburg stod för kursen var det lätt för mig att förstå, då den hölls på tyska. Vi var cirka tio stycken. Min kollega Horst var också med. De flesta deltagarna var mycket unga. När jag hörde hur några av ungdomarna klagade på kursens svårigheter tvivlade jag på att jag själv skulle klara av den. Redan den första övningen var problematisk för mig. Övningen var att göra rent masken under vattnet. Proceduren gick till så här: dyk, ta av masken, sätt på den igen, töm ut vattnet som samlats och stick in näsan igen. Hur enkelt det än låter, är det otroligt svårt för en nybörjare, men det är väldigt viktigt och nödvändig att kunna detta som dykare. Sen övade vi på att dyka och rensa öronen, ta av och sätta på dykarutrustningen på 4 meters djup. Det roligaste och lättaste var att simma under vattnet med tuberna, då anpassade vi vår flytförmåga och att dela lunga.
Förutom dessa övningar, var de teoretiska instruktionerna viktiga. Kännedom om dykarens ämnesomsättning, teckenspråk under vattnet, första hjälpen för dykare och skydd mot faror. De största farorna är undervattensströmmar, att dyka för djupt, luftpropp, dykarsjuka, och framför allt panik, vilken har orsakat även erfarna dykares död.
Av proven tyckte jag, att simma 300 meter med full utrustning var svårast. Det knäckte mig nästan. Jag hade också problem med provet när vi skulle ner på havsbotten på 10 meters djup. Dessvärre, den dagen då jag skulle avlägga mitt prov var himlen grå, havet mörk och krabbt, i stark kontrast till swimmingpoolens kristallklara vatten. Mitt hjärta dunkade, där jag satt på båtkanten och stirrade ner i det mörka, ogästvänliga djupet, dit jag måste ner. Min dykinstruktör sa: Du hittar mig där nere vid ankaret. Sen kastade han sig i. Jag förträngde min rädsla och följde efter honom. När jag först öppnade ögonen under vattnet var det mörkt. Jag kunde inte se instruktören, men jag såg ankarkättingen och dök ner till den. Där bredvid på botten satt instruktören. Sikten var inte mer än 2 meter. Instruktören tog min hand och vi simmade längsmed havsbotten till ett korallrev, där strömmarna var svagare och vi kunde hålla oss kvar. Här fick jag gå igenom alla moment jag lärt mig i swimmingpoolen: ta av viktbältet, ta isär och sätta ihop tub och mask, göra rent masken. Sen dela munstycke med instruktören och slutligen en nöduppstigning. Jag var glad när jag klättrade ombord igen – jag hade klarat det. Under kvällen samma dag då de efterlängtade certifikaten delades ut, gav jag mig tillkänna. När min rätta ålder kom fram, blev det hurrarop och många skålar.
Från och med nu hade jag möjlighet att delta i dykexpeditioner till andra korallrev på djupt vatten. Vilken upplevelse det var. Vilken kontrast till min provdag. Havet var lugnt, speciellt under morgonexpeditionerna och sikten utmärkt.
Det mest delikata med dykning är att flyta under vattnet. Jag tror att denna annars okända känsla av viktlöshet är en av orsakerna till att har man en gång upplevt den blir man en dykarentusiast. Även jag blev mer och mer hänförd efter varje lyckad dag. I slutet av en expedition var jag alltid ”hög” och väntade otåligt på nästa. Tillsammans med nöjet att flyta, var jag dagligen garanterad en ny undervattensupplevelse. Jag vet inte vad som påverkade mig mest, den vackra undervattensfloran, eller att vistas på djupet. För mig var det en sagovärld. Jag kommer aldrig att glömma upplevelse av att tända dykarlampan första gången på 35 meters djup och låta ljuset spela över korallväggarna som glimmade i andlösa färger. För er som är obekanta med undervattensvärlden, kan jag berätta att färgerna försvinner vid 10 meters djup. Ju längre ner du dyker, desto blå-grönare framträder undervattenslandskapet. Men också detta blå-gröna skymningslandskap är fascinerande, det växer ohejdat. Tystnaden som råder på djupet förhöjer dykupplevelsen ännu mer.
Texten är ett utdrag ur Leni Riefenstahls bok ”Coral gardens”. 1978.
Elisabeth Walters engelska översättning, fritt översatt till svenska.
Leni Reifenstahl fotograferar under vattenytan första gången 1973 i Röda havet med en liten Konica kamera. I början var hon för upptagen av att dyka och hade svårt att koncentrera sig på fotografering. Hon var också tveksam till att skönheten skulle gå att fånga på film. Resultatet blev ett par souvenirbilder.
Sommaren 1975 reser Leni Riefenstahl till Spanish Bay Reef, en dykarort på Caymanöarna i Karibien. Hon har med sig sin Nikonos II kamera med 35 mm objektiv och fotograferar vid varje dykningstillfälle. Hon upptäcker att det är omöjligt att fotografera allt med detta objektiv, hon behöver ett vidvinkelobjektiv och ett makroobjektiv. Det är inte heller samma sak att fotografera under vattnet som på land. Vattnet är ett helt annat medium än luft. Ovan vattenytan är det inga problem att hitta rätt ljussättning. För att lära sig mer om undervattenfotografering läser hon böcker skrivna av specialister. Hon sparar alla sina bilder i ett speciellt album för att kunna ta lärdom av sina misstag. Ändå är hon så djupt besviken på sig själv att hon är beredd att ge upp. Givetvis kan hon inte släppa tanken på att inte lyckas och skaffar bättre fotoutrustning för undervattensfotografering. Bl a har hon använt en spegelreflex Nikon F2S med motor och en action prism-finder. Objektiv på 24 mm, ett Micro-Nikkor 55 mm och ett Micro-Nikkor 105 mm. Kameran var inbyggd i ett undervattenhus tillverkat i en speciallegering av Oceanic Products i USA.
I filmlagret ingick Ektachrome-X, Kodachrome-25, Kodachrome-64 och Ektachrome Highspeed.
BIOGRAFI
1902 Den 22 augusti föds Helene Amalia Bertha Riefenstahl i Berlin.
1918 Realexamen vid Kollmorgen Lyzeum. Dansundervisning vid Grimm-Reiter-Schule för konstnärlig dans och kroppskultur i Berlin.
1921 Första uppträdandet vid en danskväll på Grimm-Reiter-Schule.
1921-23 Undervisning i balett hos Eugenia Eduardova. Fridans hos Jutta Klamt i Berlin och Mary Wigman i Dresden-Hellerau.
1923 Första uppträdandet som solodansös i München och Berlin. Första turnén, uppträdanden i många tyska städer.
1924 Andra turnén som solodansös. Uppträdanden i städer i Österrike, Schweiz och Tjeckoslovakien.
1925-26 Inspelning av Der Heilige Berg. Urpremiär på Der Heilige Berg i Berlin.
1927 Inspelning av Der große Sprung.
1928 Inspelning av Das Sicksal derer von Habsburg.
1929 Inspelning av Die Weisse Hölle vom Piz Palü.
1930 Inspelning av Stürme über dem Montblanc.
1931 Inspelning av Der Weisse Rausch – Neue Wunder des Schneeschuhs.
1931-32 Planering, inspelning och klippning av regidebuten Das Blaue Licht.
1932 Hör för första gången ett tal av Hitler i Berlins sportpalats. Urpremiär på Das Blaue Licht i Berlin. Första personliga mötet med Adolf Hitler. Pris för bästa film i Venedig.
1932-33 Inspelning av S.O.S. Eisberg på Grönland och i Schweiz. På hösten 1933 flera möten med Hitler.
1933 Goebbels talar för första gången om en ”Hitlerfilm”. På Hitlers önskan konstnärlig ledare för partidagsfilmen 1933. Inspelningsarbeten i Nürnberg under NSDAP:s partidag.
1934 Återigen utnämning till konstnärlig ledare för rikspartidagsfilmen 1934. Inspelning av Triumph des Willens i Nürnberg.
1935 Festlig premiär på Triumph des Willens i Berlin. Regeringens statspris för Triumph des Willens. Inspelning av kortfilmen Tag der Freiheit – Unsere Wehrmacht! På partidagen i Nürnberg. Triumph des Willens får pris som bästa dokumentärfilm på biennalen i Venedig. Grundar det av regimen finansierade Olympia-Film GmbH som skenfirma och börjar förbereda filmningen av Berlinolympiaden 1936. Får officiellt i uppdrag av Goebbels att filma olympiaden. Urpremiär på Tag der Freiheit-Unsere Wehrmacht i Berlin.
1936 Inspelning av Den stora olympiaden i Grekland. Inspelning av Den stora olympiaden under de olympiska spelen i Berlin.
1937 Triumph des Willens får Grand Prix på världsutställningen i Paris.
1938 Världspremiär på Den stora olympiaden i Berlin. Tilldelas av Goebbels det tyska statspriset för Den stora olympiaden. Den stora olympiaden får pris som bästa film på biennalen i Venedig. Europaturné med Den stora olympiaden. Vid premiären i Stockholm privat audiens hos kung Gustav V. Resa till New York och Hollywood. Efter ”kristallnatten” bojkott i USA.
1939 Tilldelas av den Internationella olympiska kommittén ett olympiskt diplom i London, men utmärkelsen delas först ut 1948 vid den första efterkrigsolympiaden i Lausanne. Filmar, på hemligt uppdrag av Hitler, tillsammans med en specialtrupp vid polska fronten. Blir i Konskie ögonvittne till en massaker på civila judar av tyska soldater. Filmar med sitt team de tyska truppernas parad genom Warszawa, som innebär slutet på Polenfälttåget.
1940 Grundandet av Riefenstahl-Film GmbH. Inspelningen av Tiefland börjar och håller på till 1944. Lär känna Wehrmachtsofficeren Peter Jacob.
1944 Giftermål med Peter Jacob. Sista mötet med Adolf Hitler på Obersalzberg. Fadern dör. Brodern Heinz stupar vid östfronten.
1945 Arrestering i Kitzbühel, Tyrolen. De första förhören genomförs av amerikanska arméofficerare. Frågas ut om sitt arbete i Tredjerikets tjänst och sina kontakter med naziledningen.
1946 Utvisas ur Tyrolen av den franska militärregeringen.
1947 Skilsmässa från Peter Jacob.
1948 Första domslutet vid denazifieringsdomstolen i Villingen, klassificeras som ”icke belastad”.
1949 Andra processen vid denazifieringsdomstolen i Freiburg, förnyad klassificering som ”icke belastad”. I sin frånvaro klassificerad som ”medlöpare” i den tredje processen vid denazifieringsdomstolen i Freiburg.
1950 Vistas en längre tid i Italien.
1951 Premiär för den första versionen av Das Blaue Licht i Rom.
1952 Fjärde och sista processen vid denazifieringsdomstolen i Berlin, förnyad klassificering som ”icke belastad”.
1954 Urpremiär på Tiefland i Stuttgart.
1955 En längre tids vistelse i Spanien.
1956 Första resan till Sudan och Kenya. Får livshotande skador vid en bilolycka.
1959 Leni Riefenstahl – retrospektiv på biennalen i Venedig.
1960 Början på rättvisetvisten kring Erwin Leisers film Den blodiga tiden.
1962 Första kontakten med nuba i Sudan.
1964 Andra resan till nuba, en film- och fotoexpedition.
1965 Modern dör. Afrikaresan avbryts.
1966 Tredje resan till nuba.
1968 Fjärde resan till nuba, under förberedelserna inför resan bekantskap med Horst Kettner. Från och med nu och alla kommande resor kommer han att följa med som kameraassistent och livspartner.
1969 Högsta domstolen fastställer att Leni Riefenstahl inte äger rättigheterna till Triumph des Willens.
1970 Fotosafari i Östafrika.
1972 Fotograferar de olympiska sommarspelen i München på uppdrag av Sunday Times Magazine.
1973 Det första nubabildverket Die Nuba. Menschen wie von einem anderen Stern publiceras.
1974 Första dykexpeditionen (Indiska Oceanen, Maldiverna)
1975 Andra fotoexpeditionen till nuba från Kau i södra Sudan.
1976 Det andra nubabildverket Die Nuba von Kau publiceras.
1977 WDR-talkshowen ”Je später der Abend” väcker uppseende. Sista live-framträdandet i TV.
1982 Bildverket Mein Afrika publiceras. Rättstvist med filmskaparen Nina Gladitz som i sin dokumentärfilm Zeit des Schweigens und der Dunkelheit kommit med hårda anklagelser.
1982-87 Arbete med Memoiren som kommer ut i augusti 1987.
1990 Första undervattenbildverket Wunder unter wasser publiceras.
1991 Utställningen ”Leni Riefenstahl – Life” i Tokyo. En längre tids vistelse i Japan.
1993 Första sändningen av Ray Müllers dokumentärfilm Die Macht der Bilder.
1995 Första retrospektiva utställningen med Leni Riefenstahlfilmer i Tyskland på dokumentärfilmfestivalen i Leipzig.
1996 Utställning i Milano.
1997 Utställning i Rom. Fotoutställning på Galerie Schlüter i Hamburg. Får i Los Angeles pris för sitt livsverk av cineastföreningen ”Cinecon”.
1998 Öppnande av utställningen ”Leni Riefenstahl” på filmuseet i Potsdam. Öppnande av utställningen ”Leni Riefenstahl och den tyska bergsfilmen” i Schloß Wahn Köln.
2000 Expedition till Sudan i sällskap med Ray Müllers filmteam. Ådrar sig vid en helikopterolycka svåra skador. Ray Müller klipper materialet till filmen Leni Riefenstahl. Ein Traum von Afrika. Deltar i öppnandet av fotoutställningen till Den stora olympiaden på Galerie Camera Work i Berlin.
2001 I samband med sin 99-årsdag avslöjas för första gången planer på ett Leni Riefenstahl-museum.
2002 Ny dykexpedition till Maldiverna. Premiär på filmen Impressionen unter Wasser.
2003 Den 8 september avlider Leni Riefenstahl i sitt hus i Pöcking vid Starnberger See.
Bibliografi
Kamp in Schnee und Eis. Hesse & Becker, Leipzig 1933.
Hinter den Kulissen des Reichparteitags-Films. Franz Eher Nachfolge Verlag, München 1935.
Schönheit im Olympischen Kampf. Originalutgåva Deutschen Verlag (Ullstein-Verlag), Berlin 1937.
Die Nuba – Menschen wie von einem anderen Stern. Paul List Verlag, München 1973.
Die Nuba von Kau. Paul List Verlag, München 1976.
Korallengärten. Paul List Verlag, München 1978.
Mein Afrika. Paul List Verlag, München 1982.
Memoiren. Albert Knaus Verlag, München, Hamburg 1987.
Wunder unter Wasser. Herbig Verlag, München 1990.
Flertalet av böckerna finns utgivna på andra språk än originalspråket och i senare upplagor.
Litteraturkällor:
Leni Riefenstahl: Memoiren. Albert Knaus Verlag 1987.
Anna Maria Sigmund: Nazisternas kvinnor Tiedlund förlag 2001.
Angelika Taschen: Leni Riefenstahl Five Lives. Taschen GmbH 2000.
Angelika Taschen: Leni Riefenstahl’s Africa. Taschen GmbH 2005.
Jürgen Trimborn: Leni Riefenstahl : filmskapare i Tredje rikets tjänst. Historiska Media 2005.
Det finns hundratals böcker och artiklar skrivna om Leni Riefenstahl. Vi har ändå valt att göra en kortfattad resumé om denna kvinnas långa och äventyrliga liv på gott och ont. Om du vill läsa och lära mer om Leni Riefenstahl kan vi rekommendera följande aktuella böcker, som finns att tillgå i bokhandeln eller på nätet. Glöm för all del inte heller bort att det finns antikvariat där man, om man har tur, kan hitta Leni Riefenstahls coffetable books.
Steven Bach: Leni – The Life and work of Leni Riefenstahl. Little, Brown Book Group 2007.
Cooper C Graham: Leni Riefenstahl and Olympia. Scarecrow Press 1986.
David B Hinton: Films Of Leni Riefenstahl. Scarecrow Press 2000.
Sai Masayo: Leni Riefenstahl Life. Nippon Shuppan Hanbai Deutschland GmbH, 1993.
Kristina Oberwinter: »Bewegende Bilder« Repräsentation und Produktion von Emotionen in Leni Riefenstahls Triumph des Willens. Deutscher Kunstverlag 2007.
Rainer Rother: Leni Riefenstahl The Seduction of Genius. Continuum International Publishing Group Ltd. 2003.
Audrey Salkeld: Portrait Of Leni Riefenstahl. Vintage 1997.
Angelika Taschen: Leni Riefenstahl’s Africa Leni Riefenstahl’s Remarkable Africa Oeuvre. Taschen Gmbh 2005.
Jürgen Trimborn: Leni Riefenstahl : filmskapare i Tredje rikets tjänst. Historiska Media 2005.
Jürgen Trimborn: Leni Riefenstahl: A Life A Life. North Point Press 2008.
FILMOGRAFI
med och av Leni Riefenstahl
1926 – DER HEILIGE BERG, 118 min s/v stumfilm. Manus och regi Dr Arnold Fanck, produktion Universum-Film AG (UFA), Berlin
1927 – DER GROSSE SPRUNG, 112 min s/v stumfilm. Manus och regi Dr Arnold Fanck, produktion Universum-Film AG (UFA), Berlin
1928 – DAS SCHICKSAL DERER VON HABSBURG, s/v stumfilm. Manus Max Ferner, regi Rudolf Raffé, produktion Essem-Film Produktion, Berlin
1929 – DIE WEISSE HÖLLE VOM PIZ PALÜ, 127 min s/v stumfilm. Manus Dr Arnold Fanck, Ladislaus Vajda efter Arnold Fancks idé, regi Dr Arnold Fanck, G W Pabst, produktion Henry R Sokal-Film, Berlin En förkortad ljudfilmsversion, 92 min, kom 1935
1930 – STÜRME ÜBER DEM MONTBLANC, 110 min s/v ljudfilm. Manus och regi Dr Arnold Fanck, produktion AAFA-Film
1931 – DER WEISSE RAUSCH – NEUE WUNDER DES SCHNEESCHUHS, 94 min s/v ljudfilm. Manus och regi Dr Arnold Fanck, produktion Herny R Sokal-Film, Berlin, beställd av AAFA-Film
1932 – DAS BLAUE LICHT Eine Legende aus dem Sarntal, 86 min s/v ljudfilm. Manus och regi Béla Balázs, Leni Riefenstahl, produktion Leni Riefenstahls Studio-Film of Sokal-Film
1933 – SOS EISBERG / S.O.S. ICEBERG, 103 min s/v ljudfilm. Manus Dr Arnold Fanck, Fritz Loewe, Ernst Sorge, Hans Hinrich, E Knopf, F Wolf, Tom Reed, regi Dr Arnold Fanck/Tay Garnett för den emrikanska versionen, produktion Deutsche Universal-Film, Berlin
1933 – SIEG DES GLAUBENS, 64 min s/v ljudfilm. Regi Leni Riefenstahl. Produktion NSD Propaganda departementet, avdelning IV (Film)
1935 – TRIUMPH DES WILLENS, 114 min s/v ljudfilm. Regi Leni Riefenstahl, produktion Reichsparteitag-Film från Leni Riefenstahls Studio-Film
1935 – TAG DER FREIHEIT – UNSERE WEHRMACHT, 28 min s/v ljudfilm. Regi Leni Riefenstahl, produktion Reichsparteitag-Film från Leni Riefenstahls Studio-Film
1938 – OLYMPIA. Part 1: FEST DER VÖLKER, 126 min s/v ljudfilm. Part 2: FEST DER SCHÖNHEIT, 100 min s/v ljudfilm. Regi Leni Riefenstahl, produktion Olympia-Film, Berlin
1952 – DAS BLAUE LlCHT En nyklippt och ljudsatt version av oanvända footage från 1932 produceras i Rom 1951. Originalnegativen försvann under andra världskriget.
1940-1954 – TIEFLAND, 99 min s/v ljudfilm. Manus Leni Riefenstahl, Harald Reinl efter en opera av Eugen d’Albere, regi Leni Riefenstahl, G W Pabst, produktion Leni Riefenstahls Studio-Film
2002 – IMPRESSIONEN UNTER WASSER, 41 min färgfilm. Regi Leni Riefenstahl, kamera Hortst Kettner, musik Giorgio Moroder och Daniel Walker, produktion Leni Riefenstahl Produktion
2003 – EIN TRAUM VON AFRIKA, 59 min färgfilm, regi Ray Müller, produktion Odeon Pictures i samarbete med Utopia Film
Utställningen är ett samarbete mellan Leni Riefenstahl Produktion och Luna kulturhus, Konsthallen.
Copyright: Leni Riefenstahl Produktion
Katalogredaktör: Kristina Möller
Text: Daniel Wetterskog, Kristina Möller
Layout: Kjell Carlsson