Genom konstnären bryter historia fram och vartefter tiden går bildar hon ett sammanhang som är ett konstnärskap.

Ett arkiv, dess föremål och dokument sorteras efter nyckelord, de är tecknen som villkorar begriplighet. Också tecken på allt som inte finns där.

I leken sätts verkligheten ur spel och äventyras. Tid blir till otid.

Liksom i strejken. När människor går ihop i en gemensam kropp och sätter något ur spel. Det är själva förutsättningen för att något inte ska fortgå. Om man förstår världen på ett sådant sätt vill säga: Om man förstår något som föränderligt.

Gemene man hyser mycket respekt för något och vill därför inte påverka det. ”Det är inte realistiskt” är kanske tanken som finns där. Gemene man är inte heller evigt existerande: Om man förstår någon som föränderlig.

En gång sa konstnären ”jag kan inte visa en utställning om strejk och solidaritetsrörelser om jag samtidigt inte får skäligt betalt, det blir en motsättning mellan praktik och verklighet” den framförhandlade verkligheten blev till slut 5000 kr plus moms och samma för dem som kom efter henne.

Detta konstnärskap är därför extrovert. Inte attackerande men enträget och strävsamt. Söker upp radikala exempel, stöter emot dem och samtalar med dem. Försöker vara sann mot dem. Låter dem tala till punkt, vilket är ovanligt.

Minst en specifik människa och hennes gärningar inryms i vart och ett av verken.

Detta konstnärskap omfattas av tusentals arbetade timmar men de flesta timmarna är obetalda timmar eftersom en konstnärs arbete tar så lång tid. Särskilt gäller det de enträgna. Tur då att konsten är ett kall och inte ett riktigt arbete. Tur att så mycket arbete får plats inom 5000 kr plus moms.

Vi kan också tänka på alla de timmar som detta konstnärskap ägnat arbetarnas arbete, deras äventyrande och de möjligheter som detta äventyrande uppburit för oss som kom efter. Det finns många som varit med och skrivit den historien. En hel massa. Men det finns inte många som påminner oss om den idag.

Det har inte alltid varit tidsenligt att ägna sig åt arbetarnas arbete. Det är tyvärr aldrig tidsenligt, menar vissa, att omsätta dessa historiska lärdomar. Särskilt inte om det handlar om att hävda att konsten är ett arbete.

*

I romanen Vi är vildmarken av Rose Macaulay leker en grupp barn i motståndsrörelsens gömmor i bergen. Kriget har tagit slut men de har svårt att anpassa sig till samhällets rutiner. De uppgår i ruinernas otvungna landskap i sprickor där vildvin tränger fram.

Barnen lever i minnet av motståndet som vilar i detta landskap och präglats av dessa berg.

Boken påminner oss om hur påfrestande det kan vara att identifiera sig med något som inte längre finns.

Allt eftersom tiden går skiftar den från glödande mjuk massa till hård och urskiljbar form. Allt eftersom tiden går glömmer vi bort hur formen tedde sig i rörelse.

Den blir till föremål för arkiven, som vi hittar med hjälp av nyckelorden.

Därför trivdes barnen bäst i ruinerna: det gick inte att hitta dem där.

I rummet har konstnären byggt scener, efter att ha lyssnat till minnen och omskapat dem. Gjort dem ännu större, ljudligare och mer tilldragande. Arrangerat dem så vi kan se. En utställning kan vara en välgärning. I relation till alla de förluster som annars hade inträffat: på hyllorna och i arkiven. Just i detta rum: som en slags arkeologi av barndomen och tiden varifrån den sträckte sig. Medan den ännu var varm.

Emily Fahlén, curator, skribent och lärare baserad i Stockholm